Och så kom äntligen den efterlängtade sommaren, solen och semestern… och vad gör jag helst då? Tja egentligen vill jag ta tag i alla mina små högar av papper som ska sorteras, kläder som ska lagas, kyl o frys som ska tas om hand (det blev i alla fall gjort! 🙂 ) och allt annat som jag inte hinner med i vardagen. Men så fort jag och barnen är lediga och jag ska ta mig i kragen och göra allt det där – ja, då händer något märkligt med mina barn. De förvandlas till små huliganer…

Så eftersom det sedan inte blir så mycket mer gjort än att jag först försöker gjuta olja på vågorna, agera diplomat och till slut blir en blandning av en ilsken terrier och enväldig domare – inser jag att det inte håller. Det är ingen idé att ens ha ambitionen att ta tag i saker, när det bara slutar med att jag blir arg, tömd på energi och i slutänden får mindre gjort än vad jag skulle fått en vanlig arbetsdag efter jobbet. Nej, då är det bättre att hitta på något utomhus, som är roligt för alla. Då får jag åtminstone komma ut och röra på mig, och möjlighet att jobba lite på den där gyllenbruna solbrännan 😉

Sagt och gjort. Efter en dag med ständiga provokationer, bråk och slagsmål fick jag nog. Dagen därpå planerade jag in en heldagsutflykt på cykel. Fast det blev inte heller riktigt som jag tänkt…

Under de senaste åren har jag längtat efter att åka på cykelsemester med barnen. Men de har varit för små. Så i år inledde jag semestern med att investera i nya cyklar åt mig och den minste. Den äldste fick en ny för ett år sedan efter att ha slitit ut 4 st begagnade… Han är ett sådant barn som började cykla på lånade cyklar som treåring (vi tyckte att 3 hjulingen var tillräckligt stor, men fick till slut ge oss). När han var 4 tog vi bort stödhjulen och han kunde cykla riktigt bra efter bara en halvtimme med hjälp. När han var fem körde han våghalsiga cykeltävlingar med de andra barnen. Och så har det fortsatt. Ibland har han cyklat hela dagarna, från morgon till kväll. Tja det blir inte mycket kvar av cyklarna, hur fina de än var från början.

Min yngste son har fått leva med de utslitna cyklarna till att börja med. Men han cyklar lika bra och ofta som storebror gjort, varför jag till slut efter ett års tjat föll till föga och började leta efter en bättre begagnad cykel till honom. Men det verkar vara säljarnas marknad i år, för jag hittade inte en enda begagnad cykel som var värd pengarna. Han ville ha en ny från Biltema för en tusenlapp, men jag var tveksam. Så mycket som vi sliter cyklar är jag inte säker på att de kommer hålla så länge. Därför ville jag åtminstone titta lite i cykelaffären, innan vi bestämde oss. Det slutade med att han fick en ny märkescykel som bara var lite dyrare än Biltema. Min lille son är mycket stolt och nu låter vi bilen stå så ofta vi kan. (Och det går nog åt att spara in några tankar bensin, innan cyklarna har ”betalat sig” 😉 …  )

Tja, vår cykelutflykt blev en riktigt intressant upplevelse. Så här i efterhand, alltså. Det var inte så roligt just då. Inte för någon, utom möjligtvis för någon förbipasserande bilist, som kanske kunde dra på smilbanden åt de vrålande barnen som tävlade i att skrika glåpord åt varandra, så att det ekaade mellan bergen mitt ute i ingenmansland… Men det var lärorikt. Innan vi kommit halvvägs hem, hade mina retliga och bitska antagonister förvandlats till två hjälpsamma, sympatiska och stöttande bröder alá Bröderna Lejonhjärta, som tog hand om varandra… Det var minst sagt oväntat, men mycket glädjande!

Just då när vi stod där längs landsvägen och de kastade glåpord på varandra och den lille gav till ett primalskrik som ekade över skog och mark, ja då ville jag mest sjunka genom jorden… Sedan började jag skratta, där stod vi längs en sjuttioväg mitt ute på landet, bland skogar ängar och bäckar som porlade. Solen sken, gräset var grönt och det var så vackert. Och mitt i allt detta ekar min yngstes öronbedövande falsettskrik och den äldstes skällande vrål… Till slut förstod de dock att vi nog aldrig skulle komma hem om de inte slutade bråka och började cykla. Då gav den äldste upp och åt matsäcken han innan vägrat äta – bara för att han var sur på lillebror som inte kunde hålla hans fart och därför, i hans tycke, sinkade oss. Den lille tog det personligt och skrek allt elakt och nedlåtande han kunde komma på. Men även han förstod till sist. Det fanns ingen genväg hem. Så han åt en banan till. Och en macka till. Och drack en massa vatten. Sedan hände något.

Plötsligt började de hjälpas åt att peppa varandra. Att mentalt stötta varandra. Så utflykten slutade med att jag bjöd dem på glass när vi var nästan hemma. Jag tyckte att de var värda det.  Och till min stora förvåning höll de sams resten av den dagen… Fast min lille son sa att han aldrig någonsin mer ska cykla på landsvägar, för den asfalten var såå knöglig…

Och nästkommande dag bråkade de precis som vanligt… och jag fick som vanligt, använda all min uppfinningsrikedom för att förhindra de värsta skadorna och skapa någon form av lugn och ro för mig själv… Men tre timmar på landsvägen mellan frukost och lunch gav mig i alla fall den där lagom gyllene solbrännan som jag önskat mig… 😉

Annonser