När jag var liten gick det en skröna om att pensionärerna var så snåla (eller kanske fattiga?) att de livnärde sig på kattmat. Jag tyckte att det lät hemskt. Stackars pensionärer, att vara så fattig att man tvingades att äta kattmat!?

I 20-års åldern jobbade jag extra i kassan på Konsum och där var de flesta kunderna just pensionärer. Jag märkte inte att de köpte så mycket kattmat, men det var de som handlade mat med sänkt pris pga kort datum, de som ville köpa enstaka kotletter – det saknades av någon outgrundlig anledning frys i deras lägenheter.  De hade bara ett frysfack i kylen, vilket kändes som rena stenåldern för mig. Men de bodde i miljonprogrammets orenoverade lägenheter, så det var säkert sant att de inte fått sådana moderniteter som separat frys… Pensionärerna var de som handlade så lite som möjligt och det var de som ofta räknade fram sina sista småpengar när de skulle betala.

Kort sagt, det var nog många pensionärer som hade det knapert och fick vända och vrida på de få slantar de hade för att få det att gå runt. För de gick sällan till socialen eftersom de tillhörde den generationen som satte en ära i att klara sig själva till varje pris och dessutom upplevt krigets ransoneringar. Så de visste hur man skulle göra för att klara sig med små medel. Ibland tyckte jag synd om dem, de hade ju betalt skatt och på såvis borde de ha gjort sig förtjänta av lite socialbidrag och bättre livsvilkor när de nu var utslitna av hårt arbete.

Många år senare fick jag och min sambo en liten kattunge i present. Det visade sig vara en rumsren och väluppfostrad kattdam. Vid sju månader hamnade hon dock i tonåren och vände upp och ned på vår lägenhet de få gånger vi reste bort över natten. Hon ville inte vara ensam. Vår katt är ganska artig men visar tydligt vad hon tycker. Det gäller även maten.

I början köpte vi kattmat i mataffären och vi serverade vatten jämter på golvet på en tidning, men det tyckte inte vår katt om. Hon rev sönder tidningen och grötade ihop maten och vattnet. Ungefär som hon gör med sina alster på toaletten. Dessutom började hon spy av maten. Till slut fick vi gå till veterinären. Tydligen har vår katt känslig mage och har enda sedan dess fått leva på dietfoder som köps hos veterinären. Det tål hon. Fodret är gjort av ris och kyckling. Man kan ju undra vad den vanliga kattmaten är gjord av?

Vår katt har visat sig vara bra på att avgöra om maten är av god kvalitet eller inte, om den är ok att äta eller skämd. Ibland får hon smaka vanlig mat och hon visar tydligt vad som är skräpmat. Konstigt nog gillar hon McDonalds hamburgare, men själva burgaren (vilket är det enda hon vill ha) ska ju å andra sidan vara gjord av rent kött. Fast ibland spyr hon upp det… Däremot tål hon kokt fisk bra.

Ibland när kattmaten tar slut och det är stängt hos veterinären brukar vi köpa tonfisk på burk för katter. Det är hon mycket förtjust i och hon spyr aldrig av detta, så det är nog ganska bra kvalitet på den kattmaten…

Idag skulle jag värma lite snabba rester till lunch till mig och min äldste son. Det fanns en tillagad kycklingfile och lite köttfärsås som barnens pappa lagat dagen innan när jag jobbade.

Jag hade bråttom och började med att värma köttfärsåsen. Den var ganska kompakt, men barnens far vill gärna laga så enkelt som möjligt så jag muttrade något om att det var synd att han inte drygat ut den med krossade tomater. Men struntsamma, den var ju redan tillagad. När jag skulle lägga upp köttfärsen på sonens tallrik tyckte jag att det luktade lite underligt. Inte så att det luktade illa, det var bara något som inte stämde…

Så innan jag hann lägga över sleven jag höll i, kom jag på det! Vad det var som inte stämde… Det var lukten som var fel. Det luktade inte köttfärsås. Det luktade fisk. Men hur kan köttfärsås lukta fisk?  Så klickade det till i huvudet. Fisk, katten hade ju en skål med tonfisk på golvet… och det jag tagit från en liten lukttät matlåda och just stekt, och stod i begrepp att lägga upp på min sons tallrik var fisk. Tonfisk för katter. Kattmat… jag fick kväljningar och blev illamående…

Min första impuls var att kasta den stekta tonfisken för katter, men sedan hejdade jag mig. Det var ju inte något fel på den, katten kunde ju lika gärna få den… Och hon åt den med god aptit, så fort den hade kallnat…

Min son hade vänner hemma när jag upptäckte min fadäs, och de skrattade rått men hjärtligt åt incidenten. Jag hoppas att det inte ger upphov till en ny skröna… Den här gången om mamman som var så snål (eller kanske fattig?) att hon tänkte servera sin son stekt kattmat till lunch… 😉

Annonser