Och så har kräksjukan kommit till stan… Ja, jag fick som tur var höra redan i morse att det gick kräksjuka på dagis. Och just i dag hade jag möjlighet att planera om jobbet så att jag kunde vara hemma i förebyggande syfte. Det är ju inte alla som har den möjligheten. Inte jag heller så där när det råkar passa. Men ibland har man tur och kan påverka saker i rätt riktning åtminstone, även om man inte kan styra över allt här i världen … som kräksjukor t.ex. 😉

Så jag försökte få saker gjorda i datorn medan min 5-åring snällt lekte bredvid. I alla fall en stund… och hans kära pappa som jobbar natt denna vecka försökte sova bakom en stängd dörr. Ja, leken blev allt vildare, racerbilarna körde allt snabbare och efter en stund var det sonen själv som hade förvandlats till en racerbil och började springa runt med högljud fart…

Jag fick be den högljudda racerbilen att byta rum. Till storebrors rum, eftersom det ligger längre bort från vår säng, där den trötta pappan låg och sov. Det tyckte lillebror var en bra idé. I 5-10 minuter eller så. Sedan började hoppleken genom alla rum istället. Och det var då jag insåg att det nog var dags att laga mat, istället för att få saker gjorda i datorn… och som tur var tyckte lillebror också att det var en bra idé.

Den planerade middagen till kvällen i form av 45 minuters storkok av köttfärsås, fick bli lunch istället. För då slapp jag ju ägna tid åt det senare, när den blivande ”lekpappan/barnvakten” hade fått sova ut och kunde ta över så att jag kunde göra det jag skulle i lugn och ro.

Så min son och jag spenderade två trevliga timmar i köket, med att laga mat och diska och diskutera allt mellan himmel och jord. Som att det stod ”Cottura 8 minuti” på den italienska pastan, och vad det nu kunde betyda. Sonen listade ut att det betydde 8 minuters koktid. Och han räknade ut vilken platta han skulle sätta på när han tittade på bilderna över spisvreden. Han tränade på den kalla kastrullen att lyfta på locket på rätt sätt, för att inte bränna sig på ångan, om han någon gång skulle behöva lyfta på det när det kokar. Han skalade vitlöken och rörde i grytan, med stora grytlappar på händerna.

Min äldste brände sig en gång när han var liten. Han var nämligen så vild att jag var tvungen att ha med honom i köket när jag lagade mat. Annars kunde det hända vad som helst bakom min rygg. När han brände sig hade jag för ett ögonblick sträckt mig efter något på diskbänken och i det ögonblicket lyfte han på locket till kastrullen. Ångan brände hans lilla arm och jag kylde honom blixtsnabbt i duschen i 5 minuter, men det hann bli en brännskada ändå. Det blev ambulansfärd till sjukhuset. Jag skämdes i flera år efteråt, efter det som hänt. Men som tur var läkte det fint och blev inte något ärr alls. Och min äldste son lärde sig att akta sig för spisen och elden.

Vi var i och för sig stamgäster på akuten i andra ärenden. Misstänkt hjänskakning, uppslagen haka,  uppslaget ögonbryn, klämt finger i dörren, öroninflammationer, förkylningsastma, misstänkt lunginflammation, osv. Jag tänkte mer på barnsäkerhet än de flesta andra, köpte dyr vippsäker barnstol (som inte vippade hur mycket han än klättrade), extra stabil spjälsäng, extralås till barngrinden (De sa i affären att det inte behövdes, men mitt intelligenta och energiska energiknippe  lyckades precis som jag förutsett, få upp barnspärren innan han fyllt ett år. Med tanke på den branta trappan var jag ganska glad över att ha investerat i en mycket svåröppnad karbinhake…) osv. Tja, min äldste son saknade höjd och farträdsla. Han bestämde sig för saker han ville göra och var envis nog att försöka tills han lyckades om det så tog en vecka. Därför stod han vid tio månader plötsligt på en fönsterbräda och tittade ut genom de barnsäkra fönstren. Eller kanske åt lite på den giftfria barntvålen som låg på handfatet för att sedan spotta och grimasera illa. Han utforskade världen. Bokstavligt talat.

Det var inte lätt att vara förälder till denne energiska men lyckligtvis mycket kärleksfulla son. Men när han fyllde tre hände något mycket positivt. Då gick det att på logisk väg förklara farorna för honom. Och han förstod. För han är ju väldigt begåvad. Om än våghalsig. Med den personligheten insåg jag tidigt att det enda jag kunde göra var att lära honom hur man gör saker. Och låta honom prova under uppsikt. Och den här medaljen har inte bara en baksida. Framsidan är att min äldste son lärt sig väldigt mycket. Han kan laga mat, han klarar att handla själv, att vistas i trafiken osv. Och det konstiga är att han blivit mer och mer försiktig, ju äldre han blivit.

Min yngste son var ganska försiktig som liten. Han utforskade världen på ett mer försiktigt sätt. Han skruvade visserligen upp burkar vid sju månader, men han klättrade inte så mycket. Allt var mycket enklare. Men vi behöll våra barnspärrar på skåpen och allt annat som har med barnsäkerhet att göra. Det kan ju hända saker ändå om man har otur. Och jag har fortsatt att visa  dem och låta dem prova hur man gör saker under uppsikt. Båda lärde sig att tända ljus  och blåsa ut dem som tvååringar. Och ingen av dem har vare sig bränt sig på ljus eller ens försökt leka med tändstickor. Det var ju inte så spännande längre… Båda fick prova symaskinen och känna försiktigt på en nålspets. Min fasa var att någon annars skulle få för sig att sy lite när mamma var upptagen med något annat. Vissa saker kan man låsa in. Men det är svårt att låsa in allt…

Jag har hört uttrycket ” Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer”. Men jag hoppas att det inte gäller mina barn, för jag har knappt hämtat mig efter de värsta småbarnsåren… Å andra sidan har jag lagt mig vinn om att skapa en bra och öppen dialog med mina barn. De ska våga berätta om dumheter de gjort eller knipor de hamnar i. Jag har blivit mer upprörd över de få gånger de inte hållit sig till sanningen än över de dumheter de gjort  För ofta är det kanske dumt att bli osams med någon, att råka ha sönder något eller att glömma läxan i skolan. Men det mesta kan bli bra igen om man ber om ursäkt eller åtminstone berättar om det som har hänt och står för det. Det är värre när de är så rädda för att berätta sanningen att de hellre ljuger eller skyller på andra…

Tja, den här dagen fick jag inte så mycket arbete gjort. Men vi fick god mat och jag och min son fick en härlig och lärorik stund i köket. Han sa efteråt, när han hade berättat för pappa om vad som fanns i den goda köttfärsåsen han lagat, att han ville laga mat oftare med mamma. Det var såå roligt! Och även om jag känner en viss stress över allt jag inte hunnit med idag, så kan jag i alla fall känna mig nöjd med att jag hunnit med något av det viktigaste i mitt liv.  För när jag var som mest stressad fick jag påminna mig själv om vad som faktiskt betyder något här i livet… så en dag med kräksjuka på dagis kanske är riktigt bra ibland 🙂

Annonser