Då och då lyssnar jag på radion. Idag var en sådan dag. När jag ska köra långt i jobbet, ja då hinner jag zappa lite mellan kanalerna. Efter ett tag blir jag rätt trött på att höra samma låtar om och om igen, på låg humor eller program på främmande språk som jag inte ens känner igen, än mindre förstår… Ja, då börjar jag ofta lyssna på p1.

Ett program som kan vara intressant ibland är ”det där” programmet dit vanliga lyssnare kan ringa och dela med sig av sina åsikter . Idag fanns många intressanta frågor som togs upp. Bland annat var det någon som var lyckligt lottad och befann sig på ”solsidan”, som han själv uttryckte det. Han hade gjort reflektionen att många som  är negativt inställda till invandring inte lever på ”solsidan”, utan i en annan verklighet där vardagen handlar om arbetslöshet, varsel och överlevnad. De som drabbas av baksidan av nedrustningen i vårt samhälle. Att dessa människor känner en befogad rädsla inför framtiden. Att de ifrågasätter att samhället åtar sig åtaganden som det inte kan klara av. Ex. att ta emot fler invandrare… Det är ju lätt att vara generös när man har det bra. Det kräver betydligt mer av en när man knappt ens har mat för dagen…

Jag tror att han har helt rätt. Personligen är jag inte emot invandring, men jag förstår argumenten emot. När samhället inte kan hjälpa de som redan bor här, hur ska det då kunna ta emot fler?

Ett annat ämne som togs upp var att allt fler unga får antidepressiva medel utskrivna. Det verkar vara ett komplext problem. En del ifrågasätter om unga verkligen mår sämre. Eller är det bristen på resurser till samtalsterapi, därför att vi är så fattiga i Sverige, så att vi inte längre har råd med terapeuter? Vilket nu gör att läkarna skriver ut mediciner i stället för terapi?

Någon som hade hört av sig till p1 om detta, ansåg att det var bättre förr när TV-programmen slutade kl  22, och att man sedan hade fullt upp med skola och arbete och så tråkigt att man var nöjd med att hänga vid korvkiosken…

Tja, det ligger något i detta. Inte för att jag tror att allt blir bättre för att man har tråkigt. Men personen hade hittat en poäng här. Människor som har en sysselsättning som gör att man kan försörja sig själv, mår bättre eftersom man känner att man har makt nog att påverka sitt liv. Man känner trygghet och tillförsikt. En meningsfull sysselsättning gör att man upplever att ens liv har en mening. Trivs man inte med sitt jobb kan man ju alltid byta. Om det finns andra jobb att byta till… vilket man ofta kunde göra förr. Om man valde att studera vidare.

Idag fungerar det inte riktigt så. Det finns gott om unga arbetslösa akademiker utan arbetslivserfarenhet nog att få ett jobb. En fin ekvation… Studielån att betala utan a-kassa eller föräldrapenning att leva på. Om man inte har jobbat under studierna. Men det uppskattas inte heller längre av samhället, eftersom det oftast leder till längre genomströmningstider på högskolan. Och föresten varför ska alla bli akademiker för att få ett jobb? Alla har inte rätt förutsättningar för att studera. Och vem ringer man när vattenledningen gått sönder?

Praktiska yrken borde få en högre status. Även den som städar har ett viktigt jobb. Det märks tydligt när man drar ned på städningen på ett företag. Det blir fort ganska äckligt. Damm, bakterier och virus… Eller golven i butikerna till jul, en svart sörja som leder fram till kassan…

När jag lyssnade på nyheterna idag framgick att ungdomsarbetslösheten fortfarande är ett växande problem. Jaha. Är det då konstigt att allt fler unga mår dåligt?

En annan tendens jag noterat är att droger är ett växande problem bland unga. Varför använder man då droger? För att man mår så jättebra och är så tillfreds med sig själv? Därför att man känner att man är en del av ett större sammanhang och att man behövs i vårt samhälle? Därför att man gör sådant som känns meningsfullt och att man kan försörja sig själv…?

Det jag inte får ihop med dagens samhälle är att normen för en normal familj innebär att man har råd med ett större hus av god standard, hemelektronik, flera bilar, semester till Legoland, Disneyland eller Thailand osv. Men vårt samhälle har inte råd att ge våra unga vuxna en meningsfull tillvaro där de har en uppgift i vårt samhälle? I det perspektivet kanske det är bättre att inte växa upp med en materiellt sett hög levnadsstandard, utan viktigare att växa upp med en känsla av tillhörighet. En uppgift att fylla. Jag kan tycka att vårt samhälle är ganska fattigt idag, trots vår materiellt höga levnadsstandard. Som gäller för somliga i alla fall… men inte för alla.

Polariseringen i samhället tror inte jag leder till något bra. Ökade klyftor ger motsättningar och utanförskap. Och det brukar alltid sluta med att det slår tillbaka på de som från början har det bra. Så det borde ligga i allas vårt intresse att göra något åt detta växande samhällsproblem. Hur svårt kan det va? Eller är det viljan som saknas?

Annonser