Och så var det dags igen, för de årliga rubrikerna: Kom i bikiniform – så går du ned i vikt innan sommaren…

Jag trodde att jag var immun mot budskapet, men idag insåg jag att det på sistone letat sig in även i mitt undermedvetna. Flera av mina jeans har på sistone blivit för små och vågen visar att jag vissa veckor väger ett eller två kilo mer än vad jag gjorde innan jul. Jag avskyr byxor som sitter för trångt så när jag ser rubrikerna på löpsedlarna, i tidningar jag läser och på nätannonserna – ja, då har jag börjat fundera på om jag håller på att bli överviktig?

Men när jag räknat ut min BMI ligger jag numera precis i mitten av normalvikt för min längd. Oftast har jag legat på normalvikt, men vid några tillfällen när det hänt saker i livet (amning, lunginflammation, etc.) har jag hamnat under normalvikt. Och när man hamnar under normalvikt tar det tid att återfå normalvikt eftersom minsta lilla för mycket träning gör att man hamnar på energiunderskott, dvs kroppen tvingas bryta ned sig själv (muskelmassa och fett) för att underhålla de livsviktiga funktionerna. Och när man hamnar där brukar immunförsvaret fungera sämre och man blir lättare sjuk och då är det svårt att orka äta och fungera som man ska. En ond cirkel som är svår att bryta. Därför tycker jag oftast att det är ok när jag går upp några kilo.  Att ha storlek 34 och se ut som ett hålögt benrangel tycker inte jag är så snyggt, och det är inte kul att bli sjuk när man redan ligger på gränsen till undervikt… baksidan av att vara för smal är även att man tappar mer hår än normalt och det som finns kvar blir ganska torrt och risigt. När man blir äldre ser man även rynkigare ut om man har för lite underhudsfett.

De sista två åren har jag gått upp 5-6 kg. Så när nu byxorna inte passade längre och man ständigt matas med budskap om att man borde gå ned i vikt så sås ett litet frö i ens tankar som undrar om man är på rätt väg, eller om man måste ta tag i det innan det slutar med 20 kilos övervikt…

Så för någon månad sedan kollade jag som sagt mitt BMI, men det var ju mer normalt än någonsin. Jag mätte midjan och det var ju tyvärr sant – jag hade blivit 5 cm tjockare, och magfett kan ju vara farligt…! Men sedan läste jag att det viktigaste var att höftmidjekvoten var ok, dvs att det är skillnaden mellan midjan och stussen som är det viktiga. Tja, det var ju stussmåttet som gett mig problem med en del av mina jeans och den kvoten hade i alla fall ökat åt rätt håll. Och eftersom jag även lyckats få mer arm/axelmuskler och lagt på mig upptill kan jag ju ”ståta” med timglasform som tydligen är något man ska sträva efter. (Om man orkar bry sig förstås 😉 )

När man går upp i vikt tar det lite tid mentalt att anpassa sig till hur man ser ut, och visst när magen börjat puta ut för att byxorna är för trånga (men ser normal ut i lagom stora byxor), ja då är det mentalt jobbigt. Så visst fortsatte mina tankar att mala. Men i dag fick jag mig en tankeställare.  Rätt var de var i förbigående, sa mina barns pappa uppskattande – det syns att du cyklar så mycket – du har ju börjat få rejäla benmuskler…

Tja, jag fick ett cykellopp i födelsedagspresent av honom, och då måste man ju träna. Så det har jag gjort. Och då är det ju ganska naturligt att man får lite större muskler än innan. Men som tjej är man indoktrinerad med att de inte ska få ta mer plats. Det är ju på gränsen till okvinnligt 😉 . Fast är det egentligen det? Nej, inte nu längre. Inte på andra. Bara på en själv… Ha,ha.

Så jag struntar gladligen i att minska i vikt för att komma i bikiniformen. Träna är väl en sak. Men måste man verkligen minska i vikt? Är det inte kvinnliga former som är snyggast i bikini. Och det får man på köpet om man tränar och äter tillräckligt mycket med bra mat. Ja, jag drar ju numera 38 både upptill och nedtill och vad jag har för mig är det en högst vanlig genomsnittsstorlek för normalviktiga. Om jag känner mig tjock? Ja lite, jag är liksom inte van att se ut så här. Och de flesta människor man ser på bild ser inte ut som de människor jag möter i verkligheten. Men ändå är det de retuscherade människorna på bild som jag omedvetet jämför mig med.

Men jag vet hur man mår när man väger för lite och hur handikappande det är. Hjärnan blir så negativt påverkad eftersom det stör koncentrationen när man ständigt är hungrig och ständigt tvingas planera så att man kan äta tillräckligt mycket och tillräckligt ofta. Och hur jobbigt det är när träningen som jag ägnar mig åt för att bli piggare får motsatt effekt eftersom man blir ännu tröttare när kroppens bränsle inte räcker till. Så om jag nu tycker att jag börjar se lite korpulent ut så får jag väl träna lite extra. Fast egentligen handlar det nog mest om att allt sitter i betraktarens öga.

Ja, för när jag såg den nya H&M modellen i bikini ( som de har fått kritik för att de gått ut med att hon var normalviktig men tydligen bar kläder i deras plusskollektion), då var min första tanke att men oj hon ser ju nästan överviktig ut. Men min nästa tanke var att hon är ju inte tjock, bara något otränad. Faktiskt helt normal. Det är ju fel på normalnormen som finns i mitt bakhuvud. Normala människor ser ju faktiskt ut så här. Även jag, fast jag kanske fortfarande är smalare. På gott och ont. Nej, att vara smal borde inte vara ett mål i sig. Att vara supertränad och ”deffad” borde inte heller vara något mål. Man behöver underhudsfett för att må bra. Och något är ju väldigt fel när jag upplever mig som kraftig bara för att jag gått upp till normal vikt. Ja, magen kanske är något sladdrig, kanske finns det en och annan cellulit på benen, om man tittar noga. Men det är ju fullkomligt normalt… och vad spelar det egentligen för roll? Jag lever, är frisk och orkar träna. Det, spelar definitivt en stor roll för mitt välmående.

Annonser