Sushi är något som jag verkligen gillar. Ibland har jag ätit det ute på lunchen och ibland har jag köpt det som snabblunch i livsmedelsbutiken. Men sist jag köpte det kostade det 75:- , för en portion! Jag insåg snabbt att det nog inte finns utrymme i min matbudget för sådana utsvävningar alltför ofta… men som sagt jag är mycket förtjust i sushi och därför bestämde jag mig för att prova och göra egen.

Normalt när jag ska laga något jag aldrig provat förut, brukar jag läsa på lite här och var för att slippa de värsta fallgroparna 😉  . Men eftersom det fanns recept på förpackningarna, tänkte jag – hur svårt kan det vara att få till lite sushi…? Det var inte jättesvårt, men anvisningarna var ganska luddiga, så jag fick prova mig fram. Och när man provar något för första gången kan det gå lite hursomhelst…. och det gjorde det… 😉

Första gången var jag rädd att använda för mycket wasabi. Det blev den mest  smaklösa sushi jag har ätit… Nästa gång jag skulle prova, bestämde jag mig för att inte vara så feg. Det stod i receptet på noriplattorna att man skulle göra två smala strängar av wasabi. Det kom ut en ganska grov sträng ur min wasabitub, så jag tänkte att det nog blev lagom med en.

När vi skulle äta gjorde jag en liten klick wasabi på varje tallrik, tillsammans med sojan. Min äldste son var också med och till min förvåning tyckte han om ris och laxbitarna (gravad lax). Medan vi åt hördes plötsligt ett hockey-på-TV-vrål, modell taket-lyfter-sig-varianten… fast det var ingen hockey på TV och mina barns far satt ju med oss och åt vid köksbordet. Men nu såg han ut som Bärgarn i Cars 2,  då när Bärgarn tror sig äta en rejäl tugga pistageglass…fast det var visst något annat…? Ja, har man inte sett filmen, så är det värt att se den, bara för den sekvensen.

Jag trodde att han tagit klicken med wasabi och ätit hela som den var, utan någonting till…. Men nej det var värre en så… Det visade sig att norirullarna som jag gjort till oss vuxna var superstarka! Det krävdes rätt stor självdisciplin för att äta dem – och mycket vatten… 😉 … Men man lär sig av misstagen och sist jag gjorde sushi, blev det jättegott. Ja, det är lärorikt och faktiskt ganska underhållande att prova sig fram i gastronomins underbara värld… Misstagen man gör när man provar att laga nya maträtter, är oftast det man kommer ihåg och kan skratta åt efteråt. Misstagen berikar livet och gör det lite fylligare. Man känner att man lever.

Ungefär som en dråplig semester. Det är sådana minnen, som t.ex. när vi åkte på MC semester med bara ett regnställ i bagaget, som gör livet lite färgstarkare. I alla fall i efterhand. Det var förstås jag som hade packat ned mitt regnställ. För en kille behöver ju inte sådant bjäfs. En riktig karl tål ju lite vatten… Jo, det gör de ju en dag eller så. Men vi var ute i nästan två veckor. Och det hällregnade i tio dagar. Fast sådant kan förstås inte förutses. Men jag är van att allt inte alltid blir som man tänkt. Så jag tillhör den där tråkiga förutseende sorten, som packar ned regnställ, plåster och extra strumpor. Eftersom jag spenderat en del tid i naturen och på sjön brukar jag även vara så omständlig att jag packar in sakerna i plastpåsar. Utifall det skulle regna…

”Generös som man är” delar man förstås med sig av sitt regnställ, även när den mindre förutseende parten vägrar ta med sig sådant bjäfs. Han lånade byxorna och jag hade jackan. Allt vi hade på oss (från skinnställ till underkläder) var så blött att det inte hann torka på nätterna. Trots att vi kostade på oss att hyra stuga ibland, eftersom tältet inte kändes så lockande när regnet stod som en vägg framför en.

Varje gång vi stannade och fikade, kramade jag ur mina handskar som en disksvamp, det rann minst en dl ur varje handske (ja, det kändes så just då i alla fall). Trots att det var mitt i sommaren låg temperaturen runt 10 grader och jag frös så att jag skakade. Jag började tappa humöret och slängde ur mig att jag aldrig mer skulle åka på MC semester utan regnställ. Och då säger karln, ja, men köp ett då. Då tappade jag hakan och började koka inombords. Vadå, jag?! Han är lite tanklös ibland. Och ja, han köpte sig ett nytt rejält regnställ, efter den resan.

Men det värsta på hela resan var när vi var på väg hem från Norge och våra norska pengar började ta slut (just då hade vi inte fixat kort som gick att handla på utomlands). Pengar till bensin var det viktigaste, för annars kunde vi ju inte ta oss hem… och färskt dricksvatten fanns turligt nog gratis på många ställen längs vägen. Men vi var ju tvungna att äta också och maten var extremt dyr i Norge. Fast jag hade gjort iakttagelsen att all mat inte var lika dyr. Det hade slagit mig att det inte fanns så mycket kor i Norge och jag insåg efterhand att det som var billigt, var förstås deras inhemskt producerade mat. Som fisk t.ex.

Så vad kunde man då handla billigt i en Norsk affär som inte behövde tillagas så mycket. Jo, fiskbullar och potatislefser (tunnbröd bakade på potatis). Fiskbullarna var vakuumförpackade, och saknade sås… Vi hade egentligen med oss ett trangiakök, men pga regnet orkade vi inte ens packa ur det. Vi åt fiskbullarna utan sås, kalla. Med torra lefser utan smör som tillbehör…och riktigt gott välsmakande gratisvatten från kranarna längs vägen. Kalla fiskbullar och lefser tillhör inte min favoritmat, men det mesta går ner när man är tillräckligt hungrig. Värre blev det när maten var slut och det var många mil kvar att åka. Men det fanns inte så mycket annat att välja på än att fortsätta.

När vi äntligen tagit oss över norska gränsen tog vi oss till första bästa bankomat och tog ut pengar. Nu skulle vi ÄTA! Men klockan var närmare midnatt och skidorten (hålan 😉 ) hade sommarstängt och var becksvart och kuslig. Kanske någon tomte var vaken, men inte några människor  och definitivt inte något matställe. Men det fanns en obemannad bensinmack i alla fall. Så vi skumpade vidare på tjälskadade vägar i Norrlands inland på jakt efter ett nattöppet ställe med maaat. Men det fanns inget. De få mackar och affärer som fanns vara alla stängda. Varje gupp och grop i vägen gjorde rätt ont i våra ömma muskler. Vi huttrade och frös och spanade efter vilda djur som  passade på att korsa vägen i skydd av sommarnattens halvmörker. Bitvis var vägen så dålig att det inte gick att köra fortare än 30 km i timmen.

20 mil senare var vi framme, hos en släkting. Hon bjöd på hemlagad älggryta mitt i natten. Eller kanske var det snarare framåt gryningen som vi lyckades komma fram. Och älggrytan hon serverade, var den godaste gryta vi någonsin ätit… inte ens den älggryta vi en gång åt på en fin dyr restaurang var lika god. Den gamla klyschan/ordspråket – ”Hungern är den bästa kryddan”, är faktiskt riktigt sann… Ja, det mesta i livet handlar om mat. Eller brist på mat. God eller inte. Mat väcker känslor och gör livet lite mer intressant. Och minnesvärt… Det är inte bara regnet man minns.

Annonser