”En bild säger ofta mer än en tusen ord…”, men ibland säger en seriestripp mer än så…

När jag läste dagens tidning kändes detta mycket välbekant:

Kalle och Hobbe (1280x418) (2)

Då jag pratar med barnens kompisars föräldrar förstår jag att detta är ett ganska utbrett problem.

Barnen är smarta och själva läxan tar inte många minuter att göra. Men att sätta igång med läxan kan ta en halv dag. Minst.

Idag är en sådan dag när jag inte brydde mig om att laga mat. Det fick barnens far göra. Jag ägnade istället timmar åt att förmå äldste sonen till att närma sig startsträckan. Eller åtminstone titta efter vad det var som skulle göras… Synd att skolan inte kan hitta på mer intressanta uppgifter ur barnens perspektiv och fånga deras intresse bättre. För det är ju inte förmågan att förstå eller göra läxorna det är fel på. Bara totalt ointresse… Man frågar sig i media varför pojkar inte klarar grundskolan bättre och varför så många inte fullföljer gymnasiet. Min uppfattning är att man måste bli bättre på att koppla undervisningen till elevernas vardag. Att skolan behöver hitta sätt att förankra undervisningen i sådant som eleverna kan inse att de har nytta av att kunna. Min son och hans vänner kan datorer, spel och engelska. Han kan även frivilligt räkna matte när han ska konstruera något i Minecraft. Eller laga en maträtt efter recept. Om han skulle gå och handla vet han vad det kostar, förstår jämförpriser och kan räkna ut vad han ska få tillbaka i växel. Men han förstår inte varför han ska räkna samma sorts mattetal som han redan kan, om och om igen. Eller läsa en tråkig text på engelska. Fast han förstår det han läser på internet. Allt kanske inte kan bli roligt i skolan, men det borde gå att förankra undervisningen mer i verkligheten. I barnens verklighet.

Ja, en av sonens läxor handlade i alla fall om mat. Han har fått kartlägga sina matvanor under en vecka. Det var dags att slutföra uppgiften idag. Och att intervjua en äldre släkting om hens matvanor. Så till slut tappade jag orken att peppa och ringde själv upp det tilltänkta ”intervjuoffret” (snäll farförälder som mer än gärna hjälper sina barnbarn) och ”bokade” tid.  Då fanns det ju inga ursäkter kvar att skjuta på uppgiften. Och det blev en lyckad intervju, väl dokumenterad i Ipaden. Och sonens egna matvanor visade sig vara ganska ok. Inte toppen enligt mina önskemål, men om jag jämför med vad hans vänner äter, så borde jag känna mig rätt nöjd. Tja, om man ska vara realist så ska man nog vara glad om ens barn i alla fall äter 3 grönsaker och en frukt varje dag. Ibland fler. Att han äter grötfrukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. Inte en massa läsk, godis och annat som lätt blir ersättning istället för näringsrik mat. Han äter bra när han är hungrig. Istället för att stirra sig blind på det han inte äter ska jag nog glädja mig över det han äter som är bra. Allt kan förstås bli bättre, så det får vi fortsätta att jobba med… ja, även startsträckan för läxorna.

Om man jobbar hårt kanske det till slut blir en rutin, som liksom går av sig själv. Fast det kommer nog aldrig att hända, mer än i mina drömmar. Sonen lär nog klara sig som vuxen ändå. För när han själv VILL göra något är han nog den mest envise och envetna person jag vet. Förutom mig själv förstås. Äpplet faller ju som bekant inte så långt från trädet… 😉

Tillägg 2015: För alla föräldrar som förtvivlar över att deras barn aldrig ser ut att bli självgående i fråga om läxor – det finns hopp! Min son gör numera sina läxor av sig själv på något vis. Hårt arbete med att få till en rutin bar frukt till slut. Men det tog ända till mitten av årskurs 5 innan det fungerade någorlunda. Och jag har lagt ned många timmar, minst sagt, av morot och piska 😉 Men efter 6 års kamp kan jag nu skörda frukterna av mina ansträngningar. Ja, det gäller att ha en benhård övertygelse som är starkare än barnets, om att barnet kommer att fixa det här. Hur tråkigt det än är vid första anblicken, så finns det alltid något sätt att hitta en intressant infallsvinkel. Och skulle det inte göra det, jag då får man göra det ändå, så fort man bara kan, och sedan är man av med den otrevliga uppgiften och kan göra vad man vill istället…

Annonser