Så var det då dags att göra sin medborgerliga plikt igen – dvs gå och rösta… För om man inte vill lämna öppet för små populistiska partier att komma till makten, på samma vis som ett visst nationalsocialistiskt arbetarparti i ett annat europeiskt land en gång gjorde. Genom att många avstod från att rösta och då behövdes det inte så många röster för att komma till makten. Ja, då bör man ta vara på sin rösträtt.

Som kvinna är jag dessutom väl medveten om att det för inte så länge sedan inte var alla förunnat att ha rösträtt. Ja, längre tillbaka på min mammas sida fanns åtminstone en suffragett. Och på min pappas sida finns ett urvattnat arv av stolta yrkesarbetare och fattiga torpare som som kämpade sig till ett bättre liv. Socialdemokraternas folkhemsbygge lade grunden till att min pappa kunde göra en klassresa från fattig torparsläkt till en ingenjörsexamen och ett bra jobb. Men sina värderingar behöll han hela livet. Hans åsikt var att det inte spelade någon roll om man var ”gatsopare” eller hade ett akademiskt jobb. Alla hade sin funktion att fylla i samhället och alla hade samma människovärde. Och det är en värdering som jag tagit med mig genom livet. För jag bedömer inte mina medmänniskor efter hur mycket de äger eller vad de råkar jobba med för stunden. Alla kan drabbas av saker i livet som gör att man inte hamnar där man vill vara. Man väljer inte sin barndom och det finns andra saker som jag värderar högre hos mina vänner än vad de har på sina bankkonton. Verkliga vänner är de som finns kvar i vått och torrt…

Som ung vuxen jobbade jag som au-pair i USA och jag blev chockad över de klasskillnader jag såg. Att folk sov på gatan, att folk inte hade mat för dagen. Att barn kidnappades dagligen främst av ekonomiska skäl. Att barnen i familjen där jag jobbade inte fick gå eller cykla till skolan – de kunde bli kidnappade på vägen… Ja, den värld som jag växt upp i, en småstad under 70 och 80-talets Sverige var definitivt helt annorlunda. Det kom liksom som en chock för oss att man behövde låsa cykeln på tomten på 80-talet. Innan hade det aldrig hänt att något blivit stulet där vi bodde. Ja, att man skulle bli kidnappad på vägen till skolan eller stallet var inte något som bekymrade oss. Det fanns liksom inte med i vår världsbild. I USA lärde jag mig att verkligen uppskatta hur det är i Sverige, eller kanske snarare hur det var då. Jag hoppades verkligen att vi aldrig någonsin skulle få det som i USA, fast på senare tid har jag dessvärre börjat undra om vi inte snart är där…

När jag läste samhällskunskap i skolan, kom jag fram till att jag rent ideologiskt var socialliberal. Att vara socialliberal enligt ideologin innebär att man är för att individen själv ska ha frihet att välja hur man lever sitt liv, samtidigt som man tar ett socialt ansvar för att de som av olika anledningar inte kan försörja sig själva trots det kan leva ett värdigt liv. Men de partier som på 70-talet vilade på socialliberalismens grunder, står idag så långt åt höger man kan komma. Hela skalan av partier har liksom gått åt höger. Inte ens vänsterpartiet står längre för att staten ska ta över var och ens egendom och att Sverige ska bli en totalitär stat.

Ja, jag tycker att det ska löna sig att jobba och att den som anstränger sig ska ha lön för mödan. Men det har hänt något konstigt med Sverige på senare tid…

Karlbertil.png

I julas såg jag för första gången ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”. Jag har förstås hört talas om den förut, men faktiskt aldrig sett hela. Nu såg jag hela, och det var med en viss fasa det började gå upp för mig att Sverige idag har börjat likna det Sverige som beskrivs i denna film. Så jag tänkte att nu är vi nog dessvärre snart tillbaka till före ”Ådalen 1931”. Men i somras läste jag att man gjort en studie som visar att vi idag har lika stora klassklyftor som för 100 år sedan. Det är alltså värre än vad jag ens kunnat föreställa mig. Ja, i det senaste numret av Amelia hade man med ett nytt intressant modeord. Ersättningslösa. Ja, det ordet är tydligen på uppgång och med det menas de människor som inte får en krona från staten trots att de saknar möjlighet till försörjning…

Så varför vill man då ha klasskillnader? Stora klasskillnader. För uppenbarligen måste det ju finnas en politisk vilja till att ha det så här eftersom klasskillnaderna hela tiden ökar. Och ja, vi lever ju i en demokrati, så det finns en reell politisk makt att ta i bruk om man vill ändra på detta. Men det gör man inte. Istället polariseras kapitalet hos de som redan har mer än tillräckligt. Ja, och de som redan levde på marginalen hamnar under. Och det finns en poäng med att stigmatisera de arbetslösa, för då är man beredd att ta vilket jobb som helst, till vilken lön som helst, under vilka arbetsvillkor som helst. I USA är det ju vanligt förekommande att ensamstående lågavlönade föräldrar behöver ha två eller tre jobb för att ha råd med bostad, mat för dagen, läkarvård och barnomsorg. Det var ju dessa människor som drogs in i lånekarusellen med usla villkor, eftersom de var lågavlönade. De människor som sedan inte kunde betala de fantasisummor som de sedan krävdes på i räntekostnader. Så de lånade ännu mer för att betala lånen. Sedan gick det som det gick med den amerikanska ekonomin… Det som drev det hela var girighet. De som lånade ut pengarna tjänade en nätt liten slant.

Ja, det är möjligt att stora klasskillnader på kort sikt gagnar de som redan har det bra ställt. Men det man lätt glömmer är vilka samhällskonsekvenser det får. Om det sista skyddsnätet försvinner och man står helt utan försörjningsmöjligheter, och man inte har någon släkting eller bekant som kan hjälpa till ekonomiskt, då finns ju bara tiggeri eller brott kvar. Visst finns möjligheten att starta en egen verksamhet, men det är ingen självklarhet att alla kommer att kunna skapa en vinst som de kan leva av på så kort sikt.

Alla är inte lämpliga till att driva företag. Och det hör till saken att det finns fler arbetssökande än vad det finns lediga jobb. Många av de arbetslösa har inte rätt utbildning och har inte rätt till studiemedel p.g.a. för hög ålder. Eller har rätt förutsättningar för att läsa på högskolan. Dessutom är inte en akademisk utbildning längre någon garanti för att få ett jobb. Ja, lyckligtvis har vi allemansrätten kvar och det kanske kan ge en möjlighet att leva i skogen. Det går förstås att överleva i vår svenska natur. Men hur många av dagens svenskar har förutsättningar att klara detta? Och finns det verkligen någon önskan att våra skogar ska börja befolkas av vår nya tids stigmän. Vars enda brott är att de inte lyckats hitta en möjlighet till försörjning? Men det kanske är här historien går igen, på Gustav Wasas tid var det straffbart att inte ha en försörjning… 

Den här bloggen hade jag tänkt skulle vara partipolitiskt obunden. Men så som det nu ser ut i Sverige 2014, kan jag inte med gott samvete bara stå och se på hur samhällets trygghetssystem får rasa sönder utan botten. Att det sociala skyddsnätet gäller för vissa men inte för alla som betalar skatt. Prekariatet har fått på sin lott att betala skatt på de timmar de jobbar men sedan har de inte rätt att få tal del av välfärdskakan i form av a-kassa, vab- och sjukersättning. Och trettiotalets förkrigsvindar tycks vara här igen och sopar undan vår medmänsklighet. På 90-talet skulle vi blidka marknaden och ge offer till detta väsen som somliga tycktes tillbe… Men vi är inte tvungna att blidka marknaden. Vi påverkas av marknadskrafterna men de framstår allt mer som små barn som inte längre vet sitt eget bästa. Mycket vill ha mer. Men säg den som mår bra av att ständigt vräka i sig godsaker och roffa åt sig alla leksakerna. Vilket barn blir en förståndig vuxen om man låter det härja fritt i sandlådan? Inte ens små barn brukar stillatigande bara se på hur ett barn tar från alla andra. Även små barn har en medfödd känsla för rättvisa. Kanske är det dags att vi som fyllt 18 år och ska kallas för vuxna blir lika kloka som de små…

Annonser