De senaste årens heta debatt kring olika dieters vara eller icke vara, och hur de framställts i ett nästan religiöst skimmer, har fått mig att fundera en hel del kring vad som är vår ”ursprungsföda” och vilka hälsoeffekter olika typer av födoämnen har. Eftersom argumenten för respektive diet ofta grundat sig på vad vi människor under evolutionens gång har levt på, och att dessa födoämnen därför skulle vara de mest hälsosamma. En tanke som slagit mig är att vi inte längre vare sig är vattenlevande varelser eller särskilt lika vår och våra ”kusiner” apornas anfader. Vi har utvecklats en del sedan dess. Pga av evolutionen är vi inte numera heller identiska med stenålders- eller bronsåldersmänniskor. Det är fullt möjligt att vi mår bättre av en stenåldersdiet, men personligen tycker jag att man inte per automatik kan utgå ifrån att vi alla mår bäst av en stenålderskost med argumentet att vi en gång ätit så. Därmed inte sagt att det inte skulle kunna vara så.

Många debatter  om vår kost har nästan haft en fanatisk glöd där retoriken påmint en del om den som används av fanatiska religionsutövare. Debattörerna har inte kunnat anklagas för att vara objektiva och öppna för andra trosläror, utan många dieter har framställts som den enda rätta saliggörande vägen. För alla människor. Och det tråkiga med fanatism är att det slår tillbaka på alla troende inom en troslära. Även de som inte tror blint kommer att få stå till svars för fanatikernas retorik och handlingar, hur orättvist det än är. När det gäller kost behöver ju alla ideér inom en diet inte vara fel, bara för att några hävdar att detta är den enda rätt vägen.

Med tanke på att vi människor visat sig vara mycket flexibla och anpassningsbara och på så vis lyckats sprida sig och överleva i de mest vitt skilda miljöer, skulle det inte vara så långsökt att tro att olika människor skulle kunna må bra av olika dieter. Har man under tusentals år levt på jordbruk kanske en stor del av den populationen är anpassad för att leva på det som ett jordbrukssamhälle kan ge. Och de som levt kvar i jägar-/samlarsamhällen under tusentals år, kanske inte är anpassade för en kolhydratrik diet. Men jag tror inte att man kan gå så långt som att särskilja vissa folkgrupper och säga att denna är enhetligt. Olika folkgrupper har hela tiden knutit olika band med andra folkgrupper t.ex. genom äktenskap av politiska skäl, folkvandring eller assimilation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med kostråden i framtiden, allteftersom t.ex. DNA-tekniken utvecklas och kanske blir billigare. Och det skulle vara intressent att se vilka effekter personligt utformade kostråd skulle kunna få. Kostråd som bygger på våra egna genetiska förutsättningar, vår ålder och livsstil. Kostråd som är grundade på välgjorda vetenskapliga studier.

För något år sedan råkade jag hitta en bok om forntida mat (”Forntida Teknik 2/89, 1/90 – Forntida mat” – Utgiven av Föreningen Forntida Teknik – Redaktör: Tomas Johansson, Utgiven 1990, ISSN: 0283-3301). Boken har ju några år på nacken och forskningen har gått framåt en del sedan dess, men den var trots det väldigt intressant. Innehållet bygger på både empiriska studier av hur nutida jägarsamhällen lever och på arkeologiska forskningsrön, samt kvalificerade gissningar kring forntida ”recept”, matlagningsmetoder, förvaring och förmodade livsvillkor.

En intressant sak som beskrivs i boken är den s.k. vildrenssjukan. Människor som följt och levt på samma villkor som arktiska folk som lever på renjakt, har drabbats av magproblem när de ätit stora mängder magert kött, vilket de i boken benämner som vildrenssjukan. Det är ett välkänt fenomen bland dessa folk, att om man till större delen lever av magert kött, drabbas man av diarré, liknöjdhet och initiativlöshet. ”Medicinen” mot detta är att äta en bit späck (dvs fett). Jägarna åt i första hand märgen som finns i benen, blod, de feta delarna av köttet samt inälvor. Fisk räckte inte för att tillfredsställa fettbehovet, utan åts mest på sommaren för att ge omväxling. På vintern krävdes mer för att kroppen behövde bättre bränsle för att klara kyla ned till – 45 grader.

Det är krävande att överleva på det man hittar i naturen och det är svårt att få ihop tillräckligt med kalorier för att täcka dagsbehovet. Att leta mat kräver mycket energi (jmf. militär verksamhet i fält drar ca 4400 kcal, i 30-40 graders kyla ca 6000 kcal) . För att få i sig ca 2000 kcal (basalt behov) skulle man behöva äta något av följande (källa arméns överlevnadshandbok):

  • 1,9 kg abborre
  • 0,9 kg lax
  • 1,4 kg måsägg
  • 1,4 kg tjäder
  • 1,7 kg ren
  • 1,6 kg älg
  • 1,3 kg hönskött
  • 0,7 kg bogfläsk
  • 0,2 kg rent fett
  • 7,1 kg blåbär
  • 10,6 kg hjortron
  • 6,1 kg lav
  • 8,1 kg björkblad (maj)
  • 3,0 kg hundkex (rot augusti)
  • 8,9 kg maskros (unga blad)
  • 6,1 kg vass (rotstock)
  • 0,6 kg ris
  • 0,4 kg linfrö

Kroppens biologiska processer följer ett mönster när den blir utan mat. Först förbrukas de upplagrade kolhydraterna, vilket tar ca ett dygn. Det uppstår energibrist i hjärna och nervsystem. Sedan sker en omställning när kroppen börjar förbruka sina upplagrade fettreserver. Teoretiskt räcker fettet i ca 4 veckor (beroende på vilka reserver man har), om man utför måttligt arbete. Kolhydratbrist gör att fettet förbränns ofullständigt och restprodukten (ketoner) utsöndras ur kroppen. Ett symptom är att utandningsluften då luktar aceton. Proteiner (muskler) bryts samtidigt ned för att omvandlas till blodsocker, men det är en långsam process och man når inte normalvärdet. Efter någon vecka utan mat kan man få muskelkramper och stelhet och känna sig omtöcknad och trött.

Om man lyckas äta ca 500 kcal kolhydrater per dygn blir det inte lika kännbart och man mår bättre. Det motsvarar ca 130 g socker (Egen anm.: rent socker innehåller dock inte några näringsämnen och äter man inte mycket annat finns goda chanser till blodsockerfall, om man inte noga sprider ut konsumtionen över tid). Teoretiskt skulle man då kunna hålla blodsockerkurvan på normal nivå tills fettreserverna är slut. Men utifrån de försök som författarna till boken gjort, visar det sig att det är mycket stora individuella skillnader på hur man står sig efter ett par dagar. Precis som vid fasta är ofta den tredje dagen svår.

Men en människa behöver inte enbart energi för att överleva. Vi behöver även ha balans mellan proteiner, kolhydrater och fett. Dessutom fodrar vi vitaminer, mineraler, antioxidanter, fibrer osv. I verkligheten behöver man alltså äta en kombination av olika födoämnen för att må bra på längre sikt. Men om man ser tillbaka historiskt har inte människor alltid haft den valmöjligheten. T.ex. inlandsjägarna på stenåldern bör ha haft en god tillgång på proteiner (jakt och fiske), men fett och kolhydrater var förmodligen en bristvara särskilt vintertid då både bytesdjur och fisk har lägre fetthalt. Under senare tid sker t.ex. slakten oftast under hösten då fetthalten är högre. Växter tros har varit ett viktigt inslag i kosten för att tillgodose behovet av vitaminer, spårämnen och fibrer. De vilda växterna innehöll dock inte några större mängder kolhydrater.

Vilka slutsatser kan man då dra utifrån detta? Jo att vi människor nog inte levt på uteslutande blodiga biffar. Att vi behöver kolhydrater och fett för att fungera. Att människor som lever av jakt även äter bär, örter, nötter, rötter och andra växtdelar. T.ex. barken på träd innehåller C-vitamin, vilket är ett vitamin som är livsnödvändigt, men som vi själva inte kan producera. Inte heller har vi förmodligen kunnat frossa i fett eller socker eftersom det är en bristvara i naturen. Att försöka leva på enbart växter  som växer vilt i norden är också svårt om man ska tillgodose energibehovet. Att äta t.ex. 7,1 kg (motsvara ca 15 liter) blåbär innebär två svåra problem. Dels kräver det oftast mer energi än vad man får i sig, att samla in en så stor mängd bär, och dels kan man få magproblem pga det organiska syrainnehållet. Det finns sällan rikliga mängder med snabba kolhydrater i naturen och det är därför inte särskilt förvånande att människokroppen hittills inte prioriterat att utveckla någon god förmåga att hantera stora mängder snabba kolhydrater. Men vi verkar ha en bättre förmåga att kunna hantera snabba kolhydrater när vi är aktiva. Det kanske hänger ihop med att vi rör oss mer och under längre tid när vi samlar in växter, nötter och bär. Jakt kräver ofta mer intensitet när vi fäller bytet, men ger i gengäld mer energi tillbaka och mat över till nästa dag. Vilket ger möjlighet till en längre vila, innan vi behöver leta ny föda.

Min personliga slutsats är att det är individuellt vilken kost som är bäst för olika människor och att det är många faktorer som påverkar. Men jag är övertygad om att vi alla behöver en varierad kost för att kunna tillgodose de behov vi har. Och att vi behöver äta näringsrik mat om vi ska må bra i det långa loppet.

Vi har ett behov av aktivitet varje dag för att kunna må bra. Om vi inte längre ägnar våra dagar åt att leta mat, så måste vi få utlopp för detta behov på annat vis…genom t.ex. promenader och en allmänt rörlig vardag.

Jag tror inte att LCHF är något som skulle passa alla. Jag tror inte heller att alla måste leva på stenåldersdiet för att må bra. Om man med GI menar att man av kolhydraterna man äter, till största del bör välja långsamma kolhydrater så kan det nog gagna de flesta. Eftersom de flesta människor idag inte gör av med 4000-6000 kcal/dag är det också vanskligt att dra alltför stora slutsatser av hur en stenåldersdiet fungerar för inaktiva människor som varken jagar sin mat själva eller spenderar sin tid under tuffa fysiska förhållanden.

Men visst kan det vara värt att prova att utesluta ett födoämne i taget under en tid om man t.ex. har magproblem eller allmänt inte mår bra. T.ex. vetemjöl och socker. För dagens vetemjöl och socker är inte något som de som har odlat jorden, har ätit i flera tusen år. Det är ett ganska nytt påfund. Först 1747 lyckades man utvinna vitt socker ur sockerbetor. Vitt mjöl var inte vardagsmat innan 1900-talet. Dagens vetemjöl innehåller dessutom väldigt lite näring jämfört med tidigare. (Fullkornsmjöl har ett bättre näringsvärde.) Både vitt socker och vitt vetemjöl ger alltför snabba kolhydrater och det tycks i alla fall alla studier peka på att vi inte klarar av att hantera i någon större mängd.

Annonser