Vissa samhällsfenomen tycker jag är lite märkliga. Långtidsarbetslösa som fastnar i arbetslösheten tycker jag borde vara lösbart. Jag kan inte se att den vare sig är produktiv eller berikande, men den kräver nog nya grepp om man ska komma tillrätta med den.

För egen del har jag tangerat i arbetslöshetsstatistiken då och då genom livet, eftersom jag tidigare jobbat inom sektorer som till stor del består av tillfälliga uppdrag, timanställningar och vikariat. Så jag har fått en ganska god inblick i de arbetslösas villkor. Och jag har ibland gjort valet att helhjärtat söka jobb på egen hand utan a-kassa trots en låg deltidslön, därför att de krav som ställdes för att få a-kassa var kontraproduktiva.  Jag har alltid lyckats få jobb om jag fokuserat på att söka ett fåtal jobb och skriva riktigt bra ansökningar. Men senast jag var inskriven på arbetsförmedlingen krävdes att jag sökte 5 jobb per vecka. Oavsett om jag var kvalificerad för jobbet eller ej. Utifrån mitt perspektiv är det en dålig taktik. Att fokusera på det man har bäst möjligheter att lyckas med ökar chansen att nå målet. Ska man lyckas skadar det inte om man läst på om företaget och tjänsten. Vässat sina argument väl och satsat på rätt kläder till  intervjun. Samt lagt en del tid på träning och god sömn så man är sitt bästa jag. Och i vissa fall hunnit göra bra arbetsprov att visa upp.

En annan baksida av att många söker många jobb, som de dessutom inte är kvalificerade för, är att arbetsgivarna drunknar i ansökningar. Många säger rent ut att de inte hinner läsa ens hälften… och då blir det verkligen ett lotteri vilka ansökningar som råkar bli lästa.

Min erfarenhet är att det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Det är alltså bättre att tillfälligt jobba några få timmar i veckan, än inte alls. Då slipper man dessutom luckor i sitt CV. Men som a-kassereglerna ibland ser ut kan man tvingas sluta arbeta helt för att få ihop ekonomin.  Som att välja mellan pest eller kolera… om man har som mål att få ett heltidsjobb.

I en perfekt värld skulle det förstås finnas lämpliga jobb för alla att söka. Men det tycks finnas ett glapp mellan jobbverkligheten och de långtidsarbetslösas kompetens och reella förutsättningar. Och då ställer jag mig frågan om dagens mentala inställning hos arbetsgivare, arbetsförmedlingen, politiker och den allmänna opinionen är verklighetsförankrad.

Taktiken att göra de långtidsarbetslösas livsvillkor mycket besvärliga ekonomiskt, tidsmässigt och känslomässigt har över tid inte gjort dem mer anställningsbara. Och om en taktik inte fungerar kanske det är dags att utgå från verkligheten och välja en annan taktik.  Det sägs ju att en viss känd intelligent person lär ha sagt: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Men jag vill inte påstå att det handlar om galenskap i detta sammanhang. Vad oviljan att angripa problemet på ett nytt sätt beror på, tycks vara ganska komplex.

Det finns alltid arbetsuppgifter i ett samhälle som behöver göras. Och de kan många gånger göras på olika sätt. Fokus borde ligga på att få arbetsuppgifterna utförda på ett godtagbart sätt. Inte att alla människor ska bli en sorts robotifierad människa. Jag har sett många människor utvecklas och bli produktiva när de fått arbeta på sina villkor. När man tar vara på deras kompetens. Ibland kostar det att anpassa i början, men oftast handlar det mest om att omfördela pengar. Rent företagsekonomiskt kan man se det som en investering som ger växande utdelning på sikt.

Det som haft störst betydelse är att människor som tappat självförtroendet fått mental stöttning. Och att de får chansen att jobba på riktigt. Samt att man gör små anpassningar så att det fungerar praktiskt. För det är lättare att anpassa jobben efter människors förmåga än att göra tvärtom. Och människor som möts av positiva förväntningar anstränger sig oftast för att leva upp till dessa. Den som möts av misstro och negativa förväntningar dras som regel med i en nedåtgående spiral. Den som bemöts med att den är ett problem som ska lösas, blir ofta ett problem med tiden…

Hopplöshet ger en farlig samhällsutveckling. Uppgivenhet cementerar apati. Barn som växer upp i en miljö som signalerar att det är kört redan från början brukar antingen bli uppgivna eller bestämmer sig för att skapa en framtid på sina egna villkor. Och om samhället vänder dem ryggen är det ju inte så förvånande om de gör detsamma tillbaka.

Den som tycker att det kostar för mycket att anpassa jobb efter de långtidsarbetslösa tycker  jag bör ställa sig frågan om de är beredda att leva i ett otryggt samhälle med ökade kostnader för kriminalitet, sjukvård och skadegörelse. För de långtidsarbetslösa har hittills inte försvunnit genom marginalisering och att de hamnat i skymundan. Jag misstänker starkt att fenomenet med långtidsarbetslöshet snarare varit en indirekt grogrund till många samhällsproblem vi har idag som kostar skattepengar.

Jag betalar gärna skatt om jag vet att det bidrar till att mina barn får ett bättre samhälle att leva i. Motsattsen känns inte särskilt upplyftande, även om det trist nog också är nödvändigt att ta hand om konsekvenserna. Känns bara lite bakvänt att först spara pengar på bra saker för att sedan tvingas betala för de destruktiva konsekvenserna. De som tror att förortsproblemen, långtidsarbetslöshet, kriminalitet etc löser sig av sig självt genom att man går in och punktmarkererar då och då är nog rätt naiva.

Men med god vilja och samarbete kan vi i Sverige förflytta berg. Det är vi bra på 😊 så jag tror att vi även kan knäcka nöten med långtidsarbetslösheten.

Annonser