Övrigt


IMG_4925

Så här års när sommaren snart är slut och det är dags att få vardagsrutiner på plats igen, är det ett gyllene tillfälle att skapa nya, lite bättre rutiner. Ett förträffligt tillfälle att ge sig själv en liten hälsoboost 😊 …

Låter det jobbigt? Det kan det vara. Om man inte utgår från sin egen livssituation och sina egna förutsättningar är risken stor att allt återgår till gamla väl beprövade rutiner. Om de är bra eller dåliga spelar mindre roll…

Jag har sett många som lagt upp ett överambitiöst program till livsstilsförändring som snubblat redan vid starten. De ska äta nyttigt. Sluta äta godis. Sluta röka. Gå ned i vikt. Börja löpträna, styrketräna osv. Alltihop samtidigt. Och de går ut hårt och förväntar sig att de ska klara 3 km på första försöket. Helst utan uppvärmning. Och för att fixa allt detta måste man ha nya superflashiga träningskläder och skor. Och enbart supernyttig jättedyr mat som man egentligen inte gillar. Visserligen har man inte riktigt råd, men kläderna är ju nödvändiga. Och eftersom man nu är så supermotiverad så lägger man in träning varje dag utom på söndagen. För en vilodag måste man ju ha. Och föresten fick man visst vräka i sig allt det där man försakat hela veckan på fredagen. Och då måste man ju kunna unna sig en flaska vin också. Och några cigaretter. Och den där supernyttiga maten var så jobbig att laga att den tyvärr är för gammal nu och måste kastas. När söndagen kommer inser man att det nog bara är så att just man själv har så dålig självdisciplin att det nog är lika bra att ge upp… särskilt eftersom man fått en muskelinflammation och problem när man trampat snett…Det måste ju vara någon medfödd defekt som gör att man inte fixar träningen…

Ja, faktum är att det kanske är hälsosammare att leva som vanligt än att stressa sig själv till detta fundamentala misslyckande. 😉

Men om man nu vill må lite bättre, orka lite mer och bli lite friskare…hur ska man då göra?

Den enkla vägen är den man orkar fullfölja över tid. Och det man orkar genomföra är det som ger resultat. Istället för att försöka ändra allt är det bättre att prioritera utifrån vad som är viktigast, vad som är enklast för en själv, det som ger mest effekt, det som är billigast, det som är nyttigt och gott, och det man är mest motiverad att genomföra.  Då leder det ena till det andra och man får igång en positiv cirkel av förändringar. Som dominobrickor som puffar varandra vidare istället för att stjälpa en.

Sanningen är att alla kan lyckas. Men alla har inte samma kropp, plånbok eller livssituation. Det hänger inte bara på viljestyrka och motivation. Ge dig själv en ärlig chans och realistiska förutsättningar… vill du, kan du, törs du? Ja, du kan 😊

 

 

IMG_6078Den yngste sonen tycks ha fastnat i läskträsket på sistone. Lyckligtvis gillar han Ramlösa men man ska ju inte överkonsumera det heller 😉. Men nu tror jag att jag hittat en ny aproach…

Vi var nyligen i Italien och sista dagen gick vi in på Italienska Coop för att köpa godis och lite annat smått och gott. Som ekologiska rotfruktschips och Moscatovin som var prisvärt där. Förvånande nog ville yngste sonen köpa ett helt nät med limefrukter också. Vet inte om det finns tullrestriktioner kring det… eller om vätskan i dem gör att de inte bör följa med in i kabinen. Men de har ju mindre volym än 1 dl per styck så… 😏 Ja han fick köpa sin lime…😁

Och efter att ha provsmakat dem… sura så tårarna rann 😉… så vill han ha dem skivade i ett glas vanligt kranvatten med is… Ibland löser sig saker av sig själva, om man är lite lagom medgörlig 😊

Så var det då dags igen, för den där årliga höstförkylningen som jag av någon anledning alltid råkar ut för i september. Och varje gång blir jag lika irriterad, för den tycks alltid sammanfalla med när jag har som mest att göra. Jag vill verkligen inte vara hemma från jobbet, men till slut har jag lärt mig att när kroppen verkligen skriker efter vila, halsen känns som sandpapper och droppsnuvan fjättrar en vid näsdukarna – ja, då är det dags att kasta in handduken och krypa ned under filten och vila. Åtminstone om man inte vill riskera att dra ut på det hela…

Men jag avskyr att vara sjuk och att sitta och vänta ut det hela, så den här gången botaniserade jag lite i mitt kryddskåp. Det finns delade meningar om huruvida huskurer har någon effekt på förkylningar eller inte. Men vissa födoämnen och kryddor har  i alla fall en hämmande effekt på bakterier och inflammationer och stärker immunförsvaret. Är det tillräckligt starkt så dämpar det i alla fall det halsonda 😉 och denna lilla huskur som jag hittade på denna gång hade faktiskt en viss effekt. Mattheten i kroppen är dessvärre kvar, men halsen blev i alla fall bättre under några timmar 🙂

Här är receptet:

”Hästkur” i förkylningstider

Ingredienser:

  • 1 st pressad vitlöksklyfta
  • 1 tsk honung
  • 1/2 krm chillipeppar
  • 1/2 krm gurkmeja
  • 1/2 tsk olivolja
  • 1 krm äppelcidervinäger

Rör samman ingredienserna och ät omgående.

kvarngryn av fullkorn, bönor och kryddgrönt

Snabb nyttig mat – buljongkokt korn-, råg-, vete- och havregryn, blandade bönor toppat av färsk timjan och gräslök. Tacosås smakar gott till, även om den inte finns med på bilden…

Ibland är det bra att inte ha för bråttom när man handlar. Då kan man upptäcka nya livsmedelsprodukter på butikens hyllor, som omväxling 😉

Eller de kanske inte är såå nya. Det är bara det att man inte lagt märke till dem tidigare. Men det spelar ju mindre roll, eftersom de hur som helst blir ett nytt inslag hemma i ens eget kök…

Häromdagen hade jag bestämt mig för att titta efter hela korn, gärna fullkorn. Och varför hade jag då gjort det? Jo, jag är rätt trött på pasta, ris och potatis. Även couscous och quinoa har blivit vardagsmat här hemma och ibland behöver man förnya sig. I alla fall jag. För efter ett tag börjar jag tappa aptiten om jag inte hittar på något nytt intressant. Funderar på om det är så att min kropp vill ha nya näringsämnen, eller om det kanske är lite för mycket arsenik i riset, kadmium i pastan och andra miljögifter i potatisen 😉

Ja, det är dessvärre miljögifter i vår mat. I små mängder. Och det går beklagligtvis inte att helt komma ifrån, eftersom gifterna finns i den miljö som maten produceras. Men då är det positivt att äta så många olika typer av födoämnen som möjligt. Olika livsmedel innehåller olika miljögifter, och om man äter varierat blir mängden vi äter av varje enskilt miljögift mindre. Förvisso får vi i oss fler sorters gifter, och det kan i och för sig ge andra synergieffekter. Men normalt är det bättre att få i sig små mängder av många saker, än en för hög halt av ett ämne.

En annan aspekt är att om man utsätts för gifter i mindre mängder under lång tid vänjer sig kroppen. För länge sedan åt t.ex. många potentater små mängder arsenik. Helt frivilligt. Anledningen var att genom att äta lite arsenik under lång tid, så blev kroppen tåligare för detta gift. Det var helt enkelt inte lika enkelt att förgifta regenten längre. Det krävdes en högre dos för denne skulle dö av just detta gift. En omvänd metodik för att förebygga fatal ohälsa.

Baksidan av att äta gifter, även i små mängder är förstås att vissa lagras i kroppen. Men vi lever inte i en giftfri miljö, så vi får helt enkelt lära oss att leva med tanken på att vi får i oss gifter. Att leva i skräck för dessa gifter påverkar förmodligen hälsan än mer negativt än vad själva miljögiftet gör. Så det är klokare att göra vad man kan för att minimera exponeringen av gifter och sedan förpassa tankarna ur vårt medvetande.

Och jag är inte så säker på att det var bättre förr heller. Det fanns ju en anledning till att de drack öl och vin istället för vatten. Då ansåg man att man blev sjuk av vatten. Och det blev man säkert eftersom man på många ställen använde de strömmande vattendragen som avlopp och samtidigt tog vatten därifrån till hushållet… Det fanns inte så många skyddsombud på dåtidens arbetsplatser och arbetsmiljö/miljölagstiftningen var inte särskilt utvecklad innan 1900-talet. Napoleon tros ha dött av kvicksilverförgiftning. Inte därför att man tror att han blev mördad, utan därför att det visat sig att väggarna i det rum där han bodde under sina sista år – var tapetserat med tapeter vilka var målade med kvicksilverhaltig färg. Ja, man har ju använt en mängd gifter i vardagslivet under många hundra år, som vi lyckligtvis slipper utsättas för idag.

Ska man då deppa ihop och sluta bry sig om vad man äter? Nej, jag anser inte det. Det vi äter har betydelse för hälsan. Ju näringsrikare mat vi äter – desto bättre förutsättningar får vi att kunna hantera de gifter vi får i oss, eftersom det förbättrar vårt imunförsvar. Ju friskare vi är – desto bättre klarar vi av att hantera olika gifter och andra påfrestningar som vi råkar ut för. Och många gånger är kroppen så finurlig att den har utvecklat en förmåga att hellre ta upp de näringsämnen den behöver än det som är giftigt. Om det den behöver finns med i maten vi äter, förstås. Ex. tar kroppen hellre upp järn än kadmium. Så finns det gott om järn i en matvara tar den hellre upp det än kadmiumet som kanske också fanns där. Men det är ju klokt att minimera intaget av gifter om man kan.

Just fullkorn och hela korn är särskilt bra om man vill ha ett stabilt blodsocker och det är dessutom näringsrik mat. Dvs. ett prisvärt och ekonomiskt livmedel. Ja, personligen så relaterar jag priset till hur näringstät en vara är. Mitt mål är att få så mycket näring som möjligt per krona… eftersom jag betraktar min kropp som en mycket exklusiv maskin som behöver det bästa bränslet om den ska fungera både effektivt och bra i längden.

Om man bortser från det mest uppenbara – att en matvara ska smaka gott och vara fräsch – så är ett annat kriterium att den helst ska ha förhållandevis lång hållbarhet, men även vara snabblagat eller åtminstone ej ha tidskrävande hantering. En faktor som många glömmer bort att räkna med när det gäller priset på mat – det är svinnet. Allt som går i soporna är ju också en kostnad. Att kasta rester eller mat som man inte hann att äta/laga gör att maten kostar onödigt mycket.

I min vardag måste jag vara flexibel tidsmässigt, och då är det viktigt att jag har mat hemma som tar minimal arbetsinsats att laga. Eftersom jag ofta arbetar stillasittande vid datorn och behöver tankeskärpa är mat som ger stabilt blodsocker viktigt. Och till det passar den här maten bra. Kryddgrönt är inte bara fint att se på, det innehåller en del näring också… och det kräver inte någon tillagning.

Just den produkt jag hittade bland grynen i affären heter Svenska Kvarngryn och är en blandning av våra fyra sädesslag – havre, vete, råg och korn. Lite snudd på reklam här 😉 men ”å” andra sidan tyckte jag att det var en bra och prisvärd produkt. Och med tanke på alla skräpprodukter man kan hitta i butikerna utan någon större ansträngning, kanske det är på sin plats att lyfta fram det som är bra. Om man vill slippa att göra sås är det enkla tipset att låta en buljongtärning alt. kycklingsky följa med ner i kokvattnet. Det blir ju även lite extra näring som följer med på köpet och berikar maten ytterligare… och bönorna jag serverade till var en blandning av färdigkokta bönor som inte kräver vare sig tillagning eller upphettning. M.a.o smidig, nyttig, billig och lättlagad snabbmat… 🙂

fullkornsgryn

Prisvärd mat – Svenska kvarngryn

Ja, det här inlägget blev visst ett spretigt sådant – en salig blandning om nyttig snabbmat, behovet att variera vår mat och lite tankar kring miljögifterna i vår mat och vår miljö. Men ibland hänger saker ihop mer än vad man kanske ser vid första anblicken…

De senaste årens heta debatt kring olika dieters vara eller icke vara, och hur de framställts i ett nästan religiöst skimmer, har fått mig att fundera en hel del kring vad som är vår ”ursprungsföda” och vilka hälsoeffekter olika typer av födoämnen har. Eftersom argumenten för respektive diet ofta grundat sig på vad vi människor under evolutionens gång har levt på, och att dessa födoämnen därför skulle vara de mest hälsosamma. En tanke som slagit mig är att vi inte längre vare sig är vattenlevande varelser eller särskilt lika vår och våra ”kusiner” apornas anfader. Vi har utvecklats en del sedan dess. Pga av evolutionen är vi inte numera heller identiska med stenålders- eller bronsåldersmänniskor. Det är fullt möjligt att vi mår bättre av en stenåldersdiet, men personligen tycker jag att man inte per automatik kan utgå ifrån att vi alla mår bäst av en stenålderskost med argumentet att vi en gång ätit så. Därmed inte sagt att det inte skulle kunna vara så.

Många debatter  om vår kost har nästan haft en fanatisk glöd där retoriken påmint en del om den som används av fanatiska religionsutövare. Debattörerna har inte kunnat anklagas för att vara objektiva och öppna för andra trosläror, utan många dieter har framställts som den enda rätta saliggörande vägen. För alla människor. Och det tråkiga med fanatism är att det slår tillbaka på alla troende inom en troslära. Även de som inte tror blint kommer att få stå till svars för fanatikernas retorik och handlingar, hur orättvist det än är. När det gäller kost behöver ju alla ideér inom en diet inte vara fel, bara för att några hävdar att detta är den enda rätt vägen.

Med tanke på att vi människor visat sig vara mycket flexibla och anpassningsbara och på så vis lyckats sprida sig och överleva i de mest vitt skilda miljöer, skulle det inte vara så långsökt att tro att olika människor skulle kunna må bra av olika dieter. Har man under tusentals år levt på jordbruk kanske en stor del av den populationen är anpassad för att leva på det som ett jordbrukssamhälle kan ge. Och de som levt kvar i jägar-/samlarsamhällen under tusentals år, kanske inte är anpassade för en kolhydratrik diet. Men jag tror inte att man kan gå så långt som att särskilja vissa folkgrupper och säga att denna är enhetligt. Olika folkgrupper har hela tiden knutit olika band med andra folkgrupper t.ex. genom äktenskap av politiska skäl, folkvandring eller assimilation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med kostråden i framtiden, allteftersom t.ex. DNA-tekniken utvecklas och kanske blir billigare. Och det skulle vara intressent att se vilka effekter personligt utformade kostråd skulle kunna få. Kostråd som bygger på våra egna genetiska förutsättningar, vår ålder och livsstil. Kostråd som är grundade på välgjorda vetenskapliga studier.

För något år sedan råkade jag hitta en bok om forntida mat (”Forntida Teknik 2/89, 1/90 – Forntida mat” – Utgiven av Föreningen Forntida Teknik – Redaktör: Tomas Johansson, Utgiven 1990, ISSN: 0283-3301). Boken har ju några år på nacken och forskningen har gått framåt en del sedan dess, men den var trots det väldigt intressant. Innehållet bygger på både empiriska studier av hur nutida jägarsamhällen lever och på arkeologiska forskningsrön, samt kvalificerade gissningar kring forntida ”recept”, matlagningsmetoder, förvaring och förmodade livsvillkor.

En intressant sak som beskrivs i boken är den s.k. vildrenssjukan. Människor som följt och levt på samma villkor som arktiska folk som lever på renjakt, har drabbats av magproblem när de ätit stora mängder magert kött, vilket de i boken benämner som vildrenssjukan. Det är ett välkänt fenomen bland dessa folk, att om man till större delen lever av magert kött, drabbas man av diarré, liknöjdhet och initiativlöshet. ”Medicinen” mot detta är att äta en bit späck (dvs fett). Jägarna åt i första hand märgen som finns i benen, blod, de feta delarna av köttet samt inälvor. Fisk räckte inte för att tillfredsställa fettbehovet, utan åts mest på sommaren för att ge omväxling. På vintern krävdes mer för att kroppen behövde bättre bränsle för att klara kyla ned till – 45 grader.

Det är krävande att överleva på det man hittar i naturen och det är svårt att få ihop tillräckligt med kalorier för att täcka dagsbehovet. Att leta mat kräver mycket energi (jmf. militär verksamhet i fält drar ca 4400 kcal, i 30-40 graders kyla ca 6000 kcal) . För att få i sig ca 2000 kcal (basalt behov) skulle man behöva äta något av följande (källa arméns överlevnadshandbok):

  • 1,9 kg abborre
  • 0,9 kg lax
  • 1,4 kg måsägg
  • 1,4 kg tjäder
  • 1,7 kg ren
  • 1,6 kg älg
  • 1,3 kg hönskött
  • 0,7 kg bogfläsk
  • 0,2 kg rent fett
  • 7,1 kg blåbär
  • 10,6 kg hjortron
  • 6,1 kg lav
  • 8,1 kg björkblad (maj)
  • 3,0 kg hundkex (rot augusti)
  • 8,9 kg maskros (unga blad)
  • 6,1 kg vass (rotstock)
  • 0,6 kg ris
  • 0,4 kg linfrö

Kroppens biologiska processer följer ett mönster när den blir utan mat. Först förbrukas de upplagrade kolhydraterna, vilket tar ca ett dygn. Det uppstår energibrist i hjärna och nervsystem. Sedan sker en omställning när kroppen börjar förbruka sina upplagrade fettreserver. Teoretiskt räcker fettet i ca 4 veckor (beroende på vilka reserver man har), om man utför måttligt arbete. Kolhydratbrist gör att fettet förbränns ofullständigt och restprodukten (ketoner) utsöndras ur kroppen. Ett symptom är att utandningsluften då luktar aceton. Proteiner (muskler) bryts samtidigt ned för att omvandlas till blodsocker, men det är en långsam process och man når inte normalvärdet. Efter någon vecka utan mat kan man få muskelkramper och stelhet och känna sig omtöcknad och trött.

Om man lyckas äta ca 500 kcal kolhydrater per dygn blir det inte lika kännbart och man mår bättre. Det motsvarar ca 130 g socker (Egen anm.: rent socker innehåller dock inte några näringsämnen och äter man inte mycket annat finns goda chanser till blodsockerfall, om man inte noga sprider ut konsumtionen över tid). Teoretiskt skulle man då kunna hålla blodsockerkurvan på normal nivå tills fettreserverna är slut. Men utifrån de försök som författarna till boken gjort, visar det sig att det är mycket stora individuella skillnader på hur man står sig efter ett par dagar. Precis som vid fasta är ofta den tredje dagen svår.

Men en människa behöver inte enbart energi för att överleva. Vi behöver även ha balans mellan proteiner, kolhydrater och fett. Dessutom fodrar vi vitaminer, mineraler, antioxidanter, fibrer osv. I verkligheten behöver man alltså äta en kombination av olika födoämnen för att må bra på längre sikt. Men om man ser tillbaka historiskt har inte människor alltid haft den valmöjligheten. T.ex. inlandsjägarna på stenåldern bör ha haft en god tillgång på proteiner (jakt och fiske), men fett och kolhydrater var förmodligen en bristvara särskilt vintertid då både bytesdjur och fisk har lägre fetthalt. Under senare tid sker t.ex. slakten oftast under hösten då fetthalten är högre. Växter tros har varit ett viktigt inslag i kosten för att tillgodose behovet av vitaminer, spårämnen och fibrer. De vilda växterna innehöll dock inte några större mängder kolhydrater.

Vilka slutsatser kan man då dra utifrån detta? Jo att vi människor nog inte levt på uteslutande blodiga biffar. Att vi behöver kolhydrater och fett för att fungera. Att människor som lever av jakt även äter bär, örter, nötter, rötter och andra växtdelar. T.ex. barken på träd innehåller C-vitamin, vilket är ett vitamin som är livsnödvändigt, men som vi själva inte kan producera. Inte heller har vi förmodligen kunnat frossa i fett eller socker eftersom det är en bristvara i naturen. Att försöka leva på enbart växter  som växer vilt i norden är också svårt om man ska tillgodose energibehovet. Att äta t.ex. 7,1 kg (motsvara ca 15 liter) blåbär innebär två svåra problem. Dels kräver det oftast mer energi än vad man får i sig, att samla in en så stor mängd bär, och dels kan man få magproblem pga det organiska syrainnehållet. Det finns sällan rikliga mängder med snabba kolhydrater i naturen och det är därför inte särskilt förvånande att människokroppen hittills inte prioriterat att utveckla någon god förmåga att hantera stora mängder snabba kolhydrater. Men vi verkar ha en bättre förmåga att kunna hantera snabba kolhydrater när vi är aktiva. Det kanske hänger ihop med att vi rör oss mer och under längre tid när vi samlar in växter, nötter och bär. Jakt kräver ofta mer intensitet när vi fäller bytet, men ger i gengäld mer energi tillbaka och mat över till nästa dag. Vilket ger möjlighet till en längre vila, innan vi behöver leta ny föda.

Min personliga slutsats är att det är individuellt vilken kost som är bäst för olika människor och att det är många faktorer som påverkar. Men jag är övertygad om att vi alla behöver en varierad kost för att kunna tillgodose de behov vi har. Och att vi behöver äta näringsrik mat om vi ska må bra i det långa loppet.

Vi har ett behov av aktivitet varje dag för att kunna må bra. Om vi inte längre ägnar våra dagar åt att leta mat, så måste vi få utlopp för detta behov på annat vis…genom t.ex. promenader och en allmänt rörlig vardag.

Jag tror inte att LCHF är något som skulle passa alla. Jag tror inte heller att alla måste leva på stenåldersdiet för att må bra. Om man med GI menar att man av kolhydraterna man äter, till största del bör välja långsamma kolhydrater så kan det nog gagna de flesta. Eftersom de flesta människor idag inte gör av med 4000-6000 kcal/dag är det också vanskligt att dra alltför stora slutsatser av hur en stenåldersdiet fungerar för inaktiva människor som varken jagar sin mat själva eller spenderar sin tid under tuffa fysiska förhållanden.

Men visst kan det vara värt att prova att utesluta ett födoämne i taget under en tid om man t.ex. har magproblem eller allmänt inte mår bra. T.ex. vetemjöl och socker. För dagens vetemjöl och socker är inte något som de som har odlat jorden, har ätit i flera tusen år. Det är ett ganska nytt påfund. Först 1747 lyckades man utvinna vitt socker ur sockerbetor. Vitt mjöl var inte vardagsmat innan 1900-talet. Dagens vetemjöl innehåller dessutom väldigt lite näring jämfört med tidigare. (Fullkornsmjöl har ett bättre näringsvärde.) Både vitt socker och vitt vetemjöl ger alltför snabba kolhydrater och det tycks i alla fall alla studier peka på att vi inte klarar av att hantera i någon större mängd.

Kornmjöl tycker jag är ett rätt spännande livsmedel, som ligger ”rätt” i tiden. Det har en del intressanta hälsoegenskaper (bl.a. ska det bidra till ett stabilare blodsocker än ex. vetemjöl) och jag misstänker att det kan tänkas komma fler studier framöver som visar på fler positiva hälsoegenskaper…

Kornmjöl har dock inte så där lysande bakegenskaper, eftersom det har en lägre glutenhalt än t.ex. vetemjöl, och det är en av anledningarna till att jag hittills inte brytt mig om att baka bröd på korn. (Kornmjöl är inte glutenfritt och är inte något alternativ för den som inte tål gluten). Men kornmjöl ska även bidra till minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, och det är väl där någonstans jag fick upp ögonen för det.  En annan anledning till mitt intresse för kornmjöl är att jag är intresserad av historia. Främst kanske ur ett etnologiskt perspektiv. Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket om kungar och stordåd eller exakta årtal. (Förutom möjligen Hastings 1066 e.Kr.) Det som fångar mitt intresse är mer hur folk i allmänhet levde, vad som växte då, deras livsvillkor, vilken teknik de hade tillgång till, etc, och hur de kunde överleva i denna karga nord… 😉

Innan jul blev jag ombedd att skriva en text om vikingatida mat. Främst vikingatida julmat. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag trott. För jag tyckte att jag hade skaffat mig en ganska god inblick i det vikingatida samhället och vad vi åt i Sverige redan under forntiden. Men när jag började leta fakta insåg jag att dessa fakta är rätt godtyckliga. Bara för att det växte lingon här då, betyder ju inte att man vet att man åt lingon till vardags. Och bara för att att man åt vissa saker på vikingatiden, betyder det ju inte automatiskt att dessa fanns med på julbordet. De skriftliga källorna skrevs betydligt senare och det är vanskligt att utgå ifrån att de är absoluta sanningar. Förmodligen var det ganska stora lokala variationer i Vikingarnas kost, eftersom man till stor del själv producerade det man åt och avstånden var långa geografiskt mellan de olika populationerna.

Men en intressant iakttagelse av det man tror att vikingar åt (utifrån maginnehåll, gravar, soptippar, förråd, skriftliga källor, biotop etc) är att vikingen förmodligen åt enligt dagens kostrekommendationer. Intressant. Till skillnad från dagens svenskar åt alltså vikingen efter dagens kostrekommendation. Åtminstone de som inte var trälar eller så fattiga att de svalt. Och på den här tiden åt man främst kornmjöl. Det är ett härdigt sädesslag som växer bra även i Norrland.

Hur såg då vikingens hälsa ut? Ja, den var förhållandevis god. De ägnade dagarna åt idrottande (brottning, simning, hopp, bågskytte, ridning, stridsteknik, lekar, skidåkning, skridskoåkning mm) och kroppsarbete och åt bra mat.  De blev dock sällan över 40 år, men det berodde mer på att det var en rätt våldsam tid att leva i. Många fick även förslitningsskador. Både bönder och krigare (de flesta var dessutom inte professionella krigare, utan snarare mångsysslare (jakt, fiske, bonde, smed, snickare…) som ibland frivilligt och ibland ofrivilligt gick i viking)). Vikingar hade ofta förslitningsskador pga rodd. Deras tänder var ofta nedslitna pga att mjölet innehöll stenmjöl som man tror hamnade i mjölet när det maldes. Förutom olyckor och krigsskador var en vanlig dödsorsak lungsjukdomar. Men i stort var vikingatiden en betydligt hälsosammare epok än de som kom efter.

Eftersom mitt intresse för kornmjöl hade väckts fick det följa med lite kornmjöl från affären när jag handlade. Och sedan blev det stående i skafferiet några veckor innan jag började fundera på vad man nu skulle hitta på för roligt med det. Efter lite sökande på nätet hittade jag ett kort och koncist recept som ansågs ge det vikingatida brödet. Eftersom det var enkelt snodde jag det rakt av och provade. 1 dl vatten och 3 dl kornmjöl. Men det smakade rätt trist… faktiskt väldigt smaklöst… 😦

Så jag började fundera. Salt är det som gör den stora skillnaden mellan ett gott och ett intetsägande pappersliknande bröd… Och det är ju möjligt att man tillsatte salt i det vikingatida brödet. Kummin är en krydda som växte här på vikingatiden. Alltså är det möjligt att någon kanske använde det redan då. Det mesta brödet som bakades då finns det ju inte några spår av nu. Det åts nog snarare upp till sista smulan. Nedanstående recept härstammar alltså inte från något arkeologiskt forskningsprojekt, utan är min fria tolkning som jag prövat mig fram till, av ett tänkbart vikingabröd utifrån de ingredienser de bör ha haft tillgång till. Eller framförallt, ett modernt smidigt, snabbt (behöver inte jäsas) och relativt hälsosamt bröd att baka till frukost eller som tillbehör medan soppan kokar. Eller som snabbakat bröd när man är på semester och har begränsade matlagningsmöjligheter. Eller för den som vill leka viking… 🙂 – Väl mött i skogen!… 😉

kornmjöl bröd recept

Med en smak från Vikingatiden – osyrat kornmjölsbröd

Vikingatida bröd (ca 9 st) (Osyrat kornmjölsbröd)

Ingredienser:

  • 3 dl kornmjöl
  • 1 krm salt
  • 1 dl kallt vatten (ev. kan man byta ut ca 2 msk vatten mot surmjölk (fil/yoghurt) för att få ett mjukare bröd)
  • ev. 1-2 krm stött kummin
  • ev. 2 msk smör

Blanda de torra ingredienserna. Tillsätt ev. smör (behövs ej men ger ett mjukar och fylligare bröd). Tillsätt vätskan och arbeta ihop till en klump. Dela i valnötsstora klumplar (blir ca 9 st). Forma till runda bollar och platta till dem till runda kakor. Har man tillgång till kavel, kavla dem så tunt det går utan att de går sönder. Har man ingen kavel duger det att platta till dem med fingrarna (enklast om plattar till dem, vänder upp och ned och plattar till på nytt om och om igen till önskad grovlek). Hetta upp en panna (stekpanna, wok, traktör etc.) på spisen eller använd heta stenar eller galler över öppen eld och grädda på båda sidor tills bröden får lite färg. De kan ätas direkt eller sparas några dagar. Bröden kan även bakas i ugn, överst i ca 225 grader i ca 5 min. Vill man göra hårt tunnbröd/knäckebröd kan de ligga kvar på eftervärme antingen en stund i ugnen eller på den varma plåten i rumstemperatur. Vill man ha mjukare bröd tas tar man bort dem från värmen så fort de är klara. Serveras gärna med smör och ev. tilltugg (t.ex. pålägg). Passar till soppa eller gryta. Ett bröd som är enkelt att tillaga i naturen.

Vetenskapsnyheter, tycker jag är rätt kul att läsa. Oftast läser jag dem för att de är intressanta. Men man bör sällan sluka dem hela, med hull och hår, utan någon eftertanke…

Idag råkade jag läsa en vetenskapsnyhet som fick mig att skaka på huvudet och dra på smilbanden…

Man påstod att forskare i USA har lyckats omvandla vita fettceller till bruna och att detta skulle vara ”det första steget mot ett piller som kan komma att ersätta löpbandet”…

Tja, jag ifrågasätter inte att amerikanska forskare skulle ha kunnat omvandla vita fettceller till bruna. Och jag ifrågasätter inte att bruna fettceller alstrar mer värme än vita. Genom att omvandla de vita fettcellerna till bruna, får man gissningsvis kroppen att förbruka mer energi och det blir då lättare att hålla vikten. Ja, det går säkert att ordna…

Men varför skulle denna ”upptäckt” leda till att man kan ersätta löpbandet med ett piller? Är målet med att springa enbart att gå ned i vikt? Förbättrar man syreupptagningsförmågan, d.v.s. konditionen bara genom att hålla vikten, eller rent av genom att gå ned i vikt? Förbättras konditionen av att man har hög fettförbränning??? Det skulle man kunna kalla en helt revolutionerande nyhet…men det framgick inte i rapporteringen hur detta i så fall hängde ihop… En förbättrad kondition ger ju en ökad fettförbränning, men att det omvända sambandet skulle gälla har jag hittills inte sett… Fettförbränning förbrukar syre, men att en ökad fettförbränning automatiskt skulle förbättra lungkapillärernas förmåga att ta upp syre vore ju spännande.

Hittills har jag inte sett några nya rön som pekar på att på att det skulle fungera så, men det är ju möjligt att det kan finnas någon sådan mekanism. Det vore ju intressant att i så fall få ta del av denna nyhet. Men detta fanns inte med i den vetenskapsnyhet jag läste…

Hitintills pekar det mesta på att det snarare är så att man har en bättre hälsa om man har en lätt övervikt men är vältränad och har god kondition, jämfört med den som är normalviktig och ytterst sällan rör på sig… en annan sak lite, off topic kanske, är att om man inte belastar sitt skelett genom att hoppa eller springa så har man mycket goda chanser att utveckla benskörhet med tiden… men det kanske går att utveckla ett litet piller som tar hand om den saken också… 😉

Nästa sida »