Träning


IMG_4925

Så här års när sommaren snart är slut och det är dags att få vardagsrutiner på plats igen, är det ett gyllene tillfälle att skapa nya, lite bättre rutiner. Ett förträffligt tillfälle att ge sig själv en liten hälsoboost 😊 …

Låter det jobbigt? Det kan det vara. Om man inte utgår från sin egen livssituation och sina egna förutsättningar är risken stor att allt återgår till gamla väl beprövade rutiner. Om de är bra eller dåliga spelar mindre roll…

Jag har sett många som lagt upp ett överambitiöst program till livsstilsförändring som snubblat redan vid starten. De ska äta nyttigt. Sluta äta godis. Sluta röka. Gå ned i vikt. Börja löpträna, styrketräna osv. Alltihop samtidigt. Och de går ut hårt och förväntar sig att de ska klara 3 km på första försöket. Helst utan uppvärmning. Och för att fixa allt detta måste man ha nya superflashiga träningskläder och skor. Och enbart supernyttig jättedyr mat som man egentligen inte gillar. Visserligen har man inte riktigt råd, men kläderna är ju nödvändiga. Och eftersom man nu är så supermotiverad så lägger man in träning varje dag utom på söndagen. För en vilodag måste man ju ha. Och föresten fick man visst vräka i sig allt det där man försakat hela veckan på fredagen. Och då måste man ju kunna unna sig en flaska vin också. Och några cigaretter. Och den där supernyttiga maten var så jobbig att laga att den tyvärr är för gammal nu och måste kastas. När söndagen kommer inser man att det nog bara är så att just man själv har så dålig självdisciplin att det nog är lika bra att ge upp… särskilt eftersom man fått en muskelinflammation och problem när man trampat snett…Det måste ju vara någon medfödd defekt som gör att man inte fixar träningen…

Ja, faktum är att det kanske är hälsosammare att leva som vanligt än att stressa sig själv till detta fundamentala misslyckande. 😉

Men om man nu vill må lite bättre, orka lite mer och bli lite friskare…hur ska man då göra?

Den enkla vägen är den man orkar fullfölja över tid. Och det man orkar genomföra är det som ger resultat. Istället för att försöka ändra allt är det bättre att prioritera utifrån vad som är viktigast, vad som är enklast för en själv, det som ger mest effekt, det som är billigast, det som är nyttigt och gott, och det man är mest motiverad att genomföra.  Då leder det ena till det andra och man får igång en positiv cirkel av förändringar. Som dominobrickor som puffar varandra vidare istället för att stjälpa en.

Sanningen är att alla kan lyckas. Men alla har inte samma kropp, plånbok eller livssituation. Det hänger inte bara på viljestyrka och motivation. Ge dig själv en ärlig chans och realistiska förutsättningar… vill du, kan du, törs du? Ja, du kan 😊

 

 

Vetenskapsnyheter, tycker jag är rätt kul att läsa. Oftast läser jag dem för att de är intressanta. Men man bör sällan sluka dem hela, med hull och hår, utan någon eftertanke…

Idag råkade jag läsa en vetenskapsnyhet som fick mig att skaka på huvudet och dra på smilbanden…

Man påstod att forskare i USA har lyckats omvandla vita fettceller till bruna och att detta skulle vara ”det första steget mot ett piller som kan komma att ersätta löpbandet”…

Tja, jag ifrågasätter inte att amerikanska forskare skulle ha kunnat omvandla vita fettceller till bruna. Och jag ifrågasätter inte att bruna fettceller alstrar mer värme än vita. Genom att omvandla de vita fettcellerna till bruna, får man gissningsvis kroppen att förbruka mer energi och det blir då lättare att hålla vikten. Ja, det går säkert att ordna…

Men varför skulle denna ”upptäckt” leda till att man kan ersätta löpbandet med ett piller? Är målet med att springa enbart att gå ned i vikt? Förbättrar man syreupptagningsförmågan, d.v.s. konditionen bara genom att hålla vikten, eller rent av genom att gå ned i vikt? Förbättras konditionen av att man har hög fettförbränning??? Det skulle man kunna kalla en helt revolutionerande nyhet…men det framgick inte i rapporteringen hur detta i så fall hängde ihop… En förbättrad kondition ger ju en ökad fettförbränning, men att det omvända sambandet skulle gälla har jag hittills inte sett… Fettförbränning förbrukar syre, men att en ökad fettförbränning automatiskt skulle förbättra lungkapillärernas förmåga att ta upp syre vore ju spännande.

Hittills har jag inte sett några nya rön som pekar på att på att det skulle fungera så, men det är ju möjligt att det kan finnas någon sådan mekanism. Det vore ju intressant att i så fall få ta del av denna nyhet. Men detta fanns inte med i den vetenskapsnyhet jag läste…

Hitintills pekar det mesta på att det snarare är så att man har en bättre hälsa om man har en lätt övervikt men är vältränad och har god kondition, jämfört med den som är normalviktig och ytterst sällan rör på sig… en annan sak lite, off topic kanske, är att om man inte belastar sitt skelett genom att hoppa eller springa så har man mycket goda chanser att utveckla benskörhet med tiden… men det kanske går att utveckla ett litet piller som tar hand om den saken också… 😉

Kan man löpträna i vanliga vinterkängor? För några år sedan hade jag svarat nej, på den frågan. Men efter att ha provat skulle jag numera svara, det beror på…

Förr löptränade jag aldrig på vintern. Istället ägnade jag mig åt längdskidåkning, simning och annan inomhusträning, eller promenader. Eller ingen träning alls. Men jag behöver min konditionsträning och de sista två vintrarna har det inte varit tillräckligt med bra snö för att jag ska kunna åka skidor hela vintern. Inomhusträningen fungerar inte i mitt liv med barnen och därför lägger jag hellre pengarna på annat. Ja, inomhus hemma är ju en sak, men det blir inte någon bra konditionsträning där.

Förra vintern hade jag inte råd att köpa vinterlöparskor och mina vanliga löparskor och Five Finger skorna fungerar inte så bra i snöslask och lervälling. Så jag funderade och det slog mig att militärer förr i tiden, nog sprang runt i sina kängor. Fast det är inte något jag kollat upp, så de kanske hade annat och sprang i. Men tanken bet sig fast att det nog borde gå att spring i vinterkängor. Det värsta som kunde hända vore väl att jag fick ont…

En slaskig dag stack jag ut i skogen och sprang. Både på stigar och rakt ut mellan träden i den djupa snön. Det var jättekul! Tungt, kämpigt och jobbigt. Men skitkul. För jag blev rätt smutsig när lervällingen på skogsstigarna skvätte upp i ansiktet. Själva löpningen gjorde inte ont. Men dagen efter hade jag en träningsvärk som hette duga. Rejäla vinterkängor, modell ”vandrarkängor” är rätt tunga. Och visst får man passa sig så man inte springer på för hårt underlag som blankis och asfalt. Men på leriga slaskiga skogsvägar går det bra. Och in i den djupa snön mellan träden.

Den som inte har tränat upp löparmusklerna innan vintern får ta det lugnt i början och känna sig för om man ska börja träna i vinterkängor. De väger mer än lätta löparskor och de har inte mycket dämpning alls. Men snö och lervälling dämpar tillräckligt. Tyngden och snön ger extra styrketräning, vilket gör det tidseffektivt. Men förtar man sig kan det ge inflammationer. Genom att landa på framfoten istället för hälen får man till en naturlig fjädring.

En annan sak med vinterlöpning är att det är halt ute. Jag klarar mig utan broddar, eftersom jag är van. Jag har spenderat många timmar på hästryggen, cyklat mycket på isiga gator med slirgrus, gått någon termin på jiujitsu där jag lärt mig att falla utan skada mig osv. Jag är därför inte rädd för att ramla, vilket gör att man inte spänner sig lika mycket. Jag känner mig omedvetet för med foten innan jag flyttar över tyngden på nästa fot. Glider det iväg hinner jag parera och och jag slipper falla handlöst pladask. Men visst kan man skada sig ändå, så jag springer inte där det är isgata. I snön gör det inte så ont att ramla, det kan ju nästan vara lite kul… Åtminstone om man har lite självdistans och inte allt för mycket prestige…

Att spring i slask

När det varken bär eller brister… eller rättar sagt dåligt skidföre

Och så var det dags igen, för de årliga rubrikerna: Kom i bikiniform – så går du ned i vikt innan sommaren…

Jag trodde att jag var immun mot budskapet, men idag insåg jag att det på sistone letat sig in även i mitt undermedvetna. Flera av mina jeans har på sistone blivit för små och vågen visar att jag vissa veckor väger ett eller två kilo mer än vad jag gjorde innan jul. Jag avskyr byxor som sitter för trångt så när jag ser rubrikerna på löpsedlarna, i tidningar jag läser och på nätannonserna – ja, då har jag börjat fundera på om jag håller på att bli överviktig?

Men när jag räknat ut min BMI ligger jag numera precis i mitten av normalvikt för min längd. Oftast har jag legat på normalvikt, men vid några tillfällen när det hänt saker i livet (amning, lunginflammation, etc.) har jag hamnat under normalvikt. Och när man hamnar under normalvikt tar det tid att återfå normalvikt eftersom minsta lilla för mycket träning gör att man hamnar på energiunderskott, dvs kroppen tvingas bryta ned sig själv (muskelmassa och fett) för att underhålla de livsviktiga funktionerna. Och när man hamnar där brukar immunförsvaret fungera sämre och man blir lättare sjuk och då är det svårt att orka äta och fungera som man ska. En ond cirkel som är svår att bryta. Därför tycker jag oftast att det är ok när jag går upp några kilo.  Att ha storlek 34 och se ut som ett hålögt benrangel tycker inte jag är så snyggt, och det är inte kul att bli sjuk när man redan ligger på gränsen till undervikt… baksidan av att vara för smal är även att man tappar mer hår än normalt och det som finns kvar blir ganska torrt och risigt. När man blir äldre ser man även rynkigare ut om man har för lite underhudsfett.

De sista två åren har jag gått upp 5-6 kg. Så när nu byxorna inte passade längre och man ständigt matas med budskap om att man borde gå ned i vikt så sås ett litet frö i ens tankar som undrar om man är på rätt väg, eller om man måste ta tag i det innan det slutar med 20 kilos övervikt…

Så för någon månad sedan kollade jag som sagt mitt BMI, men det var ju mer normalt än någonsin. Jag mätte midjan och det var ju tyvärr sant – jag hade blivit 5 cm tjockare, och magfett kan ju vara farligt…! Men sedan läste jag att det viktigaste var att höftmidjekvoten var ok, dvs att det är skillnaden mellan midjan och stussen som är det viktiga. Tja, det var ju stussmåttet som gett mig problem med en del av mina jeans och den kvoten hade i alla fall ökat åt rätt håll. Och eftersom jag även lyckats få mer arm/axelmuskler och lagt på mig upptill kan jag ju ”ståta” med timglasform som tydligen är något man ska sträva efter. (Om man orkar bry sig förstås 😉 )

När man går upp i vikt tar det lite tid mentalt att anpassa sig till hur man ser ut, och visst när magen börjat puta ut för att byxorna är för trånga (men ser normal ut i lagom stora byxor), ja då är det mentalt jobbigt. Så visst fortsatte mina tankar att mala. Men i dag fick jag mig en tankeställare.  Rätt var de var i förbigående, sa mina barns pappa uppskattande – det syns att du cyklar så mycket – du har ju börjat få rejäla benmuskler…

Tja, jag fick ett cykellopp i födelsedagspresent av honom, och då måste man ju träna. Så det har jag gjort. Och då är det ju ganska naturligt att man får lite större muskler än innan. Men som tjej är man indoktrinerad med att de inte ska få ta mer plats. Det är ju på gränsen till okvinnligt 😉 . Fast är det egentligen det? Nej, inte nu längre. Inte på andra. Bara på en själv… Ha,ha.

Så jag struntar gladligen i att minska i vikt för att komma i bikiniformen. Träna är väl en sak. Men måste man verkligen minska i vikt? Är det inte kvinnliga former som är snyggast i bikini. Och det får man på köpet om man tränar och äter tillräckligt mycket med bra mat. Ja, jag drar ju numera 38 både upptill och nedtill och vad jag har för mig är det en högst vanlig genomsnittsstorlek för normalviktiga. Om jag känner mig tjock? Ja lite, jag är liksom inte van att se ut så här. Och de flesta människor man ser på bild ser inte ut som de människor jag möter i verkligheten. Men ändå är det de retuscherade människorna på bild som jag omedvetet jämför mig med.

Men jag vet hur man mår när man väger för lite och hur handikappande det är. Hjärnan blir så negativt påverkad eftersom det stör koncentrationen när man ständigt är hungrig och ständigt tvingas planera så att man kan äta tillräckligt mycket och tillräckligt ofta. Och hur jobbigt det är när träningen som jag ägnar mig åt för att bli piggare får motsatt effekt eftersom man blir ännu tröttare när kroppens bränsle inte räcker till. Så om jag nu tycker att jag börjar se lite korpulent ut så får jag väl träna lite extra. Fast egentligen handlar det nog mest om att allt sitter i betraktarens öga.

Ja, för när jag såg den nya H&M modellen i bikini ( som de har fått kritik för att de gått ut med att hon var normalviktig men tydligen bar kläder i deras plusskollektion), då var min första tanke att men oj hon ser ju nästan överviktig ut. Men min nästa tanke var att hon är ju inte tjock, bara något otränad. Faktiskt helt normal. Det är ju fel på normalnormen som finns i mitt bakhuvud. Normala människor ser ju faktiskt ut så här. Även jag, fast jag kanske fortfarande är smalare. På gott och ont. Nej, att vara smal borde inte vara ett mål i sig. Att vara supertränad och ”deffad” borde inte heller vara något mål. Man behöver underhudsfett för att må bra. Och något är ju väldigt fel när jag upplever mig som kraftig bara för att jag gått upp till normal vikt. Ja, magen kanske är något sladdrig, kanske finns det en och annan cellulit på benen, om man tittar noga. Men det är ju fullkomligt normalt… och vad spelar det egentligen för roll? Jag lever, är frisk och orkar träna. Det, spelar definitivt en stor roll för mitt välmående.

Bra redskap för utomhusträning…

Det har kommit en ny trend som jag gillar. Crossnature. På svenska kallas det ofta funktionell utomhusträning. En enkel träningsform där man använder kroppen och naturen som träningsredskap. Löpträning blandat med styrketräning gör att det blir tidseffektivt. Om man dessutom ger sig ut i snåren tränar man både uppmärksamhet och smidighet. Det är lätt att snubbla om man inte har koll var man sätter fötterna…

För egen del har jag lite svårt att få in träning i vardagen om jag måste anpassa mig efter schemalagda träningstider. Jag har oregelbunden arbetstid som ofta ändras med kort varsel. Små barn innebär mycket vabbande och dagistider att passa. Utan barnvakt (finns ej på gymmen där jag bor) har jag svårt att träna på gym eller att simma.  Barnens pappa och jag jobbar ofta omlott, dvs vi är inte lediga samtidigt särskilt ofta. Och om vi är lediga samtidigt tycks alltid simhall och gym vara stängda. Men som tur är finns det ett gym som har öppet dygnet runt där jag bor. Och det är gratis…

Min yngste har fått en släng av mammighet nu när dagis dragit igång igen. Så när jag skulle ut och springa ville han absolut följa med. Och all träning som blir av, är ju förstås bättre än ingen träning alls, så han fick följa med. Vi tog cyklarna till skogen vid vattnet. Det blev några kilometers cykeltur. Sedan varvade vi gång, klättra upp/hoppa ned från stenar med intervallträning i form av ”snabba” sprinterpass. Ja, mina söner är snabba som små vesslor…

Det blev förstås en massa stopp där vi tränade stenkastning och lite längdhopp. Ibland sprang vi improviserad ”häcklöpning” över stock och sten. Min son tog sig även tid att gräva lite i mossan på stenarna och studera gråsuggorna som bodde där.  Jag passade på att träna lite på gratisgymmets träningsredskap och gjorde armhävningar med hjälp av bänkarna som så lägligt fanns där längs vårt löparspår.

När sonen blev trött fick jag förvandla mig till en häst och springa med honom på ryggen. Vi mötte en del människor, där i skogen, som tittade lite undrande. Men jag har läst någonstans att det är bra träning att springa med en tung ryggsäck på ryggen. Så det borde vara lika effektivt att ha en 17 kilos son på ryggen… och jag kunde ”slå ihop två flugor i en smäll”. Jag kunde använda tiden effektivt både till att träna och umgås med min son, som tyckte att det var roligt att få vara med mamma i skogen. Dessutom var det alldeles gratis… 🙂

Nu tillhör jag inte den kategorin som känner sig bekväm med att väcka uppmärksamhet, men jag bet ihop och tänkte att det här är ju egentligen inte något konstigt. Jag kanske bara är först med en ny trend. Att löpträna med barn på ryggen… Eller så är det bara vanligt på andra håll än just där jag bor.

Faktum är att jag hade mer träningsvärk än vanligt efter det här träningspasset. Så det kanske bara är en tidsfråga innan jag möter fler föräldrar med barn på ryggen springandes i löparspåret. Eller på crossnaturepass med sina barn i skogen… För jag misstänker att det finns fler än jag som har lite svårt att få ihop vardagens livspussel, med jobb, träning, vabbande och brist på barnvakter.

Jag lider till och från av en åkomma som heter Hallux valgus, eller på vanlig enkel svenska, sned stortå med förstorad fotled och ökad bråskbildning s0m följd. Ja den sneda tån och knölen finns förstås alltid kvar, men det är bara till och från som den plågar mig…

Det började redan i tonåren, men var inte värre än att jag med hjälp av bra skor (extra bred läst och bra stöd för hålfoten) till vardags, och ransonering av tiden i de mer anatomiskt mardrömslika men ack så snygga kreationerna till fest, kunde leva med det. Fötterna var inte något jag gärna visade offentligt, men genom att sköta dem väl i övrigt såg de rätt ok ut ändå…

Problemet har eskalerat efter hand. Efter att ha  sprungit Göteborgsvarvet i billiga minde bra löparskor fick jag mer ont och rejäla blodblåsor under tånaglarna. Det tog ett år innan de växte bort. Under mina graviditer har problemet med Hallux valgus förvärrats ytterligare, eftersom min i sig fullt normala viktuppgång ökade trycket på fötterna. Dessutom var mina fötter svullna och det gjorde inte direkt saken bättre.

Under den här våren har jag dels ägnat mig åt löpträning och dels gått och stått mycket både på jobbet och hemma. Min stackars fot protesterade högljutt och till slut när jag knappt längre kunde stödja på foten eller ens köra bil, började jag i ren desperation att överväga en operation.

Men vad jag läst om operationer av Hallux valgus är att det inte finns någon garanti för att man blir bra, och att det är ganska lång konvalescenstid.  D.v.s. att man inte kan stödja på foten under några veckor. Och det skulle aldrig fungera i min vardag. Har man en femåring som växlar mellan att vara en liten ängel tillsammans med andra, men sedan kan visa sig vara ett trotsigt skrikmonster som måste bäras hem, måste mina fötter fungera. Dessutom behöver jag två fullt fungerande fötter i jobbet och jag har inte råd att vara sjukskriven i flera veckor. Tja, vad gör man då när smärtan blivit olidlig i vardagen?

Ja, jag började med att leta runt lite på nätet för att se hur andra löst det. Många har ju opererat sig, men det verkar finnas fler sätt att prova först. Ex. att träna upp muskulaturen i fötterna, att ha bra skor (vilket jag förstås redan provat), att investera i en specialgjuten inläggssula som finns att köpa i bl. a. sportaffärer. Det finns även produkter att använda när man sover, som pressar stortån utåt. Mm…

Eftersom alla dessa produkter kostar en ”liten” slant, funderade jag en hel del innan jag bestämde mig för vad jag skulle prova. Först letade jag efter nya promenadskor. Problemet var att alla modeller antingen gjorde ont eller åtminstone inte var ett dugg bättre än mina fem år gamla Eccoskor. De är egentligen inte så slitna trots att jag periodvis använder dem dagligen.

I en sportaffär fick jag rådet att investera i New Balance sulor. De gjuts efter ens egen fot och ska hjälpa vid Hallux valgus. Enda nackdelen är att de kostar 600:-. Ett par nya skor som motsvarar mina gamla Ecco kostar dock över 1000:- och sulan skulle jag även kunna använda i alla mina skor (löparskor mm). Så jag kom fram till att det nog var värt det. Och det var det.

Mina gamla Ecco kändes som nya! Och mina löparskor hänger nog med ett år till, tack vare inläggssulan. Nya löparskor som jag med bred läst, pronation och Hallux valgus behöver, kostar ca 1500:-.  Det var definitivt en av de bästa investeringar jag  har gjort. Det finns säkert bra inläggssulor av andra märken också, så det kan ju vara värt att höra sig för i sportaffärerna om man har tid. Själv gick jag dit på en lunch när jag inte klarade av att jobba längre pga smärtan.  De formade sulorna medan jag väntade och det var fantastiskt hur mycket bättre det blev på en gång… 🙂

Men problemet var inte helt löst ändå. När man väl fått så ont som jag hade slutar det inte tvärt att värka bara för att man investerar i personligt anpassade inläggssulor. Det var dock drägligt att jobba med dessa i skorna. Löpningen haltade bokstavligt talat. Det hade även börjat domna mellan mittårna och det kunde tydligen resultera i ytterligare problem om man inte gör något åt saken. Så jag funderade vidare på vad mer jag kunde göra.

Att träna upp fotmuskulaturen verkade vara kärnan i problemet. Jag provade även att springa barfota hemma och det gjorde inte alls lika ont som att ha skor. Men jag vågar inte springa barfota utomhus. Så hur fungerade det här med den nya trenden barfotalöpning? Jag läste en hel del och kom fram till att det kanske vore värt att investera i ett par Five Finger skor. Sådana som ser ut som handskar – fast till fötterna. Lite orolig var jag dock, för jag har läst så mycket om att man måste lära om och att man kunde skada sig pga det inte är dämpning i dem.

Jag kom fram till att Five Fingers modell Bikila skulle vara den bästa om man vill kunna springa även på asfalt. Lägligt nog hade jag fått pengar i födelsedagspresent som jag övervägt att antingen köpa en ny kaffebryggare för eller använda till ex. ansiktsmassage (japansk facelift verkar vara ett bra sätt att få igång blodcirkulationen, men det kräver ganska många behandlingar…). Allt för att känna mig och se lite piggare ut. Men vad gör mig mest pigg, frisk och alert i det långa loppet? En ansiktsbehandling, en kaffebryggare eller ett par löparskor som tillåter mig att träna minst tre dagar i veckan utan smärta? Ja, svaret var ganska enkelt.

Men var köper man då dessa Five Fingers var nästa fråga. Ja, jag hittade några webbutiker som sålde dem med möjlighet att kostnadsfritt få lämna tillbaka dem om de inte passade. Men de passade i min rätta storlek (mätt efter längden). De var så elastiska att jag inte behövde ta hänsyn till min breda läst. Det finns även relativt billiga kopior att köpa, men vad jag läst mig till på nätet har de inte Vibrams sulor. Det material som sitter i originalet har en anings dämpning och ska göra stor skillnad. Nu har jag inte provat kopiorna så jag har ingen aning om hur bra eller dåliga de är.

För mig var det en så pass stor investering och så pass viktigt att de fungerade att jag inte ville chansa. Dumsnåla felköp har jag slutat att göra. Det är inte värt det. Om kopiorna kostar 600:- är det mycket pengar att förlora om de inte fungerar. Mina skor kostade 1200:- vilket är en stor investering för mig, men är det bra skor är det värt det.

Och jag är faktiskt väldigt nöjd. För efter varje löptur i dessa skor är fötterna helt smärtfria! Att springa med dem på löparspåret eller på en skogsstig ger en enorm lyckokänsla. Det känns befriande, det är mycket lättare att springa i uppförsbackar (känns som om man klättrar), och jag har faktiskt inte haft några som helst problem med att ställa om från vanliga löparskor till barfotalöpning. Kanske beror det på att jag alltid landat med tyngden mitt på foten även i vanliga löparskor. Däremot är det inte helt optimala på asfaltsunderlag. Men jag har egentligen aldrig gillat att springa på asfalt. Jag använder fortfarande mina vanliga löparskor om jag ska springa långt på asfalt. Det blir lite olika teknik och jag märker att jag gärna springer fortare och kortare sträckor i mina Five Fingers, men långsamt och långt i mina dämpade löparskor.

En sak till som jag investerade i när smärtan var som värst var ett par Franklin bollar som är till för att träna fotmuskulaturen och med fördel även kan användas både till fotamssage och till uppvärmning innan löparturen.  Jag hittade ett bra träningsprogram för att bygga upp fotmusklerna i en tidning och letade sedan runt efter bollarna. Det slutade med att jag fick krypa till korset och skicka efter dem från USA. Men de kostade 180:- och frakten blev ok när man var beredd att vänta 1-8 veckor. Till min förvåning var de här redan efter mindre än en vecka… :). Franklin bollarna, mina nya Fiver Fingers Bikila och mina formgjutna New Balance inläggssulor har faktiskt befriat mig helt från smärtan. Och den lycka man känner när man kan röra sig obehindrat på jobbet, på fritiden och i löparspåret – den är i och för sig ovärderlig. Så för mig är denna investering mer värt än allt annat.

Vi får vänta med att köpa platt-TV och andra investeringar som man enligt mina barn tydligen måste ha nu för tiden. Men som jag ser det är hälsan viktigare. Och mig veterligen är inte en platt-TV livsnödvändig…

Lite egoistisk känner jag mig, men kan jag inte jobba pga. smärta så drabbar det i alla fall mina barn. Så jag unnar mig att vara egoistisk nog att investera i min hälsa. Jag inbillar mig att det lönar sig i det långa loppet och även kommer mina barn till del i slutändan… 😉

Franklin boll

Franklin boll – ett bra träningsredskap för att stärka fotmuskulaturen

Sol, fågelkvitter, snödroppar… vår! 🙂

För mig betyder 5 plusgrader och sol att jag måste (= inte kan låta bli…) ut och springa. Helst i skogen. Och nu är det en härlig tid att vara ute i skogen. Det finns inga mygg, ingen pollen och luften är härligt frisk…

Ja, jag tillhör inte den skara som pressar sig att springa i bitande kyla eller plaskandes i snömodden. Däremot älskar jag att åka skidor, om det finns någon snö att åka på förstås ;). Det var inte så gott om det i år, så jag gav mig istället ut på raska promenader med eller utan barn… De blev förstås inte så raska med barn, men jag tycker att det är viktigare att man alls kommer ut och alls rör sig än att stirra sig blind på att göra allt efter planeringen. Mina promenader med barn brukar dessutom sluta med styrketräning tills armarna värker. Det är tungt att bära en trött 15 kilosklump flera kilometer…

Livet med barn i dagisåldern innebär mestadels att man får tumma på sin planering. Tidsramar är svåra att följa, det blir vabdagar för oplanerade influenser och besök på akuten för oplanerade olyckor. När man desutom jobbar i den nya tidens arbetsmarknad med ständiga schemaomläggningar handlar vardagen mest om att planera om. Att improvisera och vara flexibel.

Så min träning består oftast av sådant som inte kräver planering. Dvs. löpning, promenader, skidåkning, cykling, styrketräning hemma, städning (inte att förakta 😉 ) och aktiviteter med barnen. Men som sagt, den bästa träningen är den som blir av och den billigaste träningen är den man kan göra på hemmaplan (inte nödvändigtvis inomhus… 😉 ). Visst, det kostar att köpa bra löparskor, skidor, cykel, ev. träningsredskap/hantlar. Men när man väl har dem håller de ganska länge. Och det man kan göra lite opretentiöst på hemmaplan har oftast en större chans att bli av.

I år börjar min yngste bli stor nog för att jag ska börja kunna göra saker på egen hand utan att man ständigt hör ett -”Mamma, mamma kom, jag vill att du ska vara hos mig!!!, varje gång man lämnar rummet där den mammakära lilla krabaten för stunden håller till. Under min senaste löparrunda fick jag därför lusten att börja träna lite mer systematiskt.

Kanske Göteborgsvarvet i maj, tänkte jag och började kalkylera på om jag skulle hinna med träningen som krävs för att orka med det. Innan jag fick mitt första barn tog jag mig i varje fall runt banan (trots missad träning pga många förkylningar och blåa tår pga dumsnålt billiga skor), och det borde inte vara omöjligt att göra om det igen – bara jag får tid till bra träning. Så idag tog jag tag i det och gick in på deras hemsida… men jag fick lång näsa… det var redan för sent att anmäla sig… 😦

Tjaha, då får jag väl spara lite pengar istället. Träna kan jag ju göra ändå… 🙂 och nu kan jag köra efter min egen planering. Nu räcker det att jag kan springa 5 km 31 mars utan att stanna, och 1 mil 30 april osv. Det kommer att bli behagliga löparturer utan forcerad träning…

Och behöver man extra motivation för att komma igång med löpträning men inte har råd/tid att delta i något lopp, så finns följande argument, som jag fastnat för: När man löptränar ökar blodcirkulationen, förbränningen och det bildas nya hjärnceller. På sikt får man bättre kondition, starkare benmuskler och bättre minne. Människor som löptränar regelbundet lever generellt sätt längre… Om man å andra sidan tränar för hårt och inte tillåter sig att återhämta sig finns förstås ökad risk för skador och luftvägsinfektioner. Men det är ju så med det mesta här i livet – lagom är bäst… 🙂

Nästa sida »