Hallonpaj (ca 8-10 små port.)

Ingredienser:

  • ca 100 g smör (alt. 1 dl olja, t.ex. oliv- eller rapsolja)
  • 3 dl vetemjöl (alt. fullkorns-, dinkelmjöl etc kan bytas mot mandelmjöl om man inte tål gluten)
  • ca 2-3 dl hallon (alt. andra valfria bär)
  • ca 2 msk rörsocker (alt. vitt socker eller honung)
  • ca 250 g keso (alt. en burk crème fraiche alt. kvarg. Tål man inte mjölk kan man prova sig fram med olika mjölkfria produkter som har liknande konsistens alt. hemmagjord vaniljkräm på havremjölk)
  • 2 ägg (kan uteslutas om man inte tål ägg, öka i så fall mängden keso med någon dl)
  • ca 1/2-1 dl florsocker (alt. vanligt socker/rörsocker eller honung)

Arbeta samman rumstempererat smör och mjöl (blir det för torrt kan man tillsätta lite kallt vatten. Låt degen vila i kylen ca 20-30 min. Förvärm ugnen till ca 200 grader C. (Om hallonen är frysta kan de med fördel tas fram nu och få tina lätt i rumstemperatur). Fördela pajdegen i en pajform och förgrädda den ( mitt i ugnen ) en stund tills den får lite lätt färg. Bred ut hallonen och strö över rörsockret. Om hallonen är frysta – ställ in pajen några minuter i ugnen tills hallonen tinat. Blanda keso med florsocker och rör sist i äggen. Fördela blandningen över hallen. Grädda pajen mitt i ugnen tills den blir gyllenbrun. (ca 20-35 min). Passa så att den inte blir bränd. Låt svalna innan servering. Kan ätas som den är eller serveras med t.ex. grädde eller vaniljsås.

Vill man undvika socker helt och hållet, kan man utesluta florsockret och smaksätta keson med äkta vanilj (smaka av efter hand hur stor mängd som behövs) och smaksätta hallonen med någon krydda (t.ex. ingefära, kardemumma, mint etc.). Ett alternativ är att minska mängden socker lite efterhand och på så vis vänja sig vid mindre söt smak. Men mängden socker i receptet ger inte en jättesöt paj och den passar därför bra som vardagsefterrätt.

De senaste årens heta debatt kring olika dieters vara eller icke vara, och hur de framställts i ett nästan religiöst skimmer, har fått mig att fundera en hel del kring vad som är vår ”ursprungsföda” och vilka hälsoeffekter olika typer av födoämnen har. Eftersom argumenten för respektive diet ofta grundat sig på vad vi människor under evolutionens gång har levt på, och att dessa födoämnen därför skulle vara de mest hälsosamma. En tanke som slagit mig är att vi inte längre vare sig är vattenlevande varelser eller särskilt lika vår och våra ”kusiner” apornas anfader. Vi har utvecklats en del sedan dess. Pga av evolutionen är vi inte numera heller identiska med stenålders- eller bronsåldersmänniskor. Det är fullt möjligt att vi mår bättre av en stenåldersdiet, men personligen tycker jag att man inte per automatik kan utgå ifrån att vi alla mår bäst av en stenålderskost med argumentet att vi en gång ätit så. Därmed inte sagt att det inte skulle kunna vara så.

Många debatter  om vår kost har nästan haft en fanatisk glöd där retoriken påmint en del om den som används av fanatiska religionsutövare. Debattörerna har inte kunnat anklagas för att vara objektiva och öppna för andra trosläror, utan många dieter har framställts som den enda rätta saliggörande vägen. För alla människor. Och det tråkiga med fanatism är att det slår tillbaka på alla troende inom en troslära. Även de som inte tror blint kommer att få stå till svars för fanatikernas retorik och handlingar, hur orättvist det än är. När det gäller kost behöver ju alla ideér inom en diet inte vara fel, bara för att några hävdar att detta är den enda rätt vägen.

Med tanke på att vi människor visat sig vara mycket flexibla och anpassningsbara och på så vis lyckats sprida sig och överleva i de mest vitt skilda miljöer, skulle det inte vara så långsökt att tro att olika människor skulle kunna må bra av olika dieter. Har man under tusentals år levt på jordbruk kanske en stor del av den populationen är anpassad för att leva på det som ett jordbrukssamhälle kan ge. Och de som levt kvar i jägar-/samlarsamhällen under tusentals år, kanske inte är anpassade för en kolhydratrik diet. Men jag tror inte att man kan gå så långt som att särskilja vissa folkgrupper och säga att denna är enhetligt. Olika folkgrupper har hela tiden knutit olika band med andra folkgrupper t.ex. genom äktenskap av politiska skäl, folkvandring eller assimilation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med kostråden i framtiden, allteftersom t.ex. DNA-tekniken utvecklas och kanske blir billigare. Och det skulle vara intressent att se vilka effekter personligt utformade kostråd skulle kunna få. Kostråd som bygger på våra egna genetiska förutsättningar, vår ålder och livsstil. Kostråd som är grundade på välgjorda vetenskapliga studier.

För något år sedan råkade jag hitta en bok om forntida mat (”Forntida Teknik 2/89, 1/90 – Forntida mat” – Utgiven av Föreningen Forntida Teknik – Redaktör: Tomas Johansson, Utgiven 1990, ISSN: 0283-3301). Boken har ju några år på nacken och forskningen har gått framåt en del sedan dess, men den var trots det väldigt intressant. Innehållet bygger på både empiriska studier av hur nutida jägarsamhällen lever och på arkeologiska forskningsrön, samt kvalificerade gissningar kring forntida ”recept”, matlagningsmetoder, förvaring och förmodade livsvillkor.

En intressant sak som beskrivs i boken är den s.k. vildrenssjukan. Människor som följt och levt på samma villkor som arktiska folk som lever på renjakt, har drabbats av magproblem när de ätit stora mängder magert kött, vilket de i boken benämner som vildrenssjukan. Det är ett välkänt fenomen bland dessa folk, att om man till större delen lever av magert kött, drabbas man av diarré, liknöjdhet och initiativlöshet. ”Medicinen” mot detta är att äta en bit späck (dvs fett). Jägarna åt i första hand märgen som finns i benen, blod, de feta delarna av köttet samt inälvor. Fisk räckte inte för att tillfredsställa fettbehovet, utan åts mest på sommaren för att ge omväxling. På vintern krävdes mer för att kroppen behövde bättre bränsle för att klara kyla ned till – 45 grader.

Det är krävande att överleva på det man hittar i naturen och det är svårt att få ihop tillräckligt med kalorier för att täcka dagsbehovet. Att leta mat kräver mycket energi (jmf. militär verksamhet i fält drar ca 4400 kcal, i 30-40 graders kyla ca 6000 kcal) . För att få i sig ca 2000 kcal (basalt behov) skulle man behöva äta något av följande (källa arméns överlevnadshandbok):

  • 1,9 kg abborre
  • 0,9 kg lax
  • 1,4 kg måsägg
  • 1,4 kg tjäder
  • 1,7 kg ren
  • 1,6 kg älg
  • 1,3 kg hönskött
  • 0,7 kg bogfläsk
  • 0,2 kg rent fett
  • 7,1 kg blåbär
  • 10,6 kg hjortron
  • 6,1 kg lav
  • 8,1 kg björkblad (maj)
  • 3,0 kg hundkex (rot augusti)
  • 8,9 kg maskros (unga blad)
  • 6,1 kg vass (rotstock)
  • 0,6 kg ris
  • 0,4 kg linfrö

Kroppens biologiska processer följer ett mönster när den blir utan mat. Först förbrukas de upplagrade kolhydraterna, vilket tar ca ett dygn. Det uppstår energibrist i hjärna och nervsystem. Sedan sker en omställning när kroppen börjar förbruka sina upplagrade fettreserver. Teoretiskt räcker fettet i ca 4 veckor (beroende på vilka reserver man har), om man utför måttligt arbete. Kolhydratbrist gör att fettet förbränns ofullständigt och restprodukten (ketoner) utsöndras ur kroppen. Ett symptom är att utandningsluften då luktar aceton. Proteiner (muskler) bryts samtidigt ned för att omvandlas till blodsocker, men det är en långsam process och man når inte normalvärdet. Efter någon vecka utan mat kan man få muskelkramper och stelhet och känna sig omtöcknad och trött.

Om man lyckas äta ca 500 kcal kolhydrater per dygn blir det inte lika kännbart och man mår bättre. Det motsvarar ca 130 g socker (Egen anm.: rent socker innehåller dock inte några näringsämnen och äter man inte mycket annat finns goda chanser till blodsockerfall, om man inte noga sprider ut konsumtionen över tid). Teoretiskt skulle man då kunna hålla blodsockerkurvan på normal nivå tills fettreserverna är slut. Men utifrån de försök som författarna till boken gjort, visar det sig att det är mycket stora individuella skillnader på hur man står sig efter ett par dagar. Precis som vid fasta är ofta den tredje dagen svår.

Men en människa behöver inte enbart energi för att överleva. Vi behöver även ha balans mellan proteiner, kolhydrater och fett. Dessutom fodrar vi vitaminer, mineraler, antioxidanter, fibrer osv. I verkligheten behöver man alltså äta en kombination av olika födoämnen för att må bra på längre sikt. Men om man ser tillbaka historiskt har inte människor alltid haft den valmöjligheten. T.ex. inlandsjägarna på stenåldern bör ha haft en god tillgång på proteiner (jakt och fiske), men fett och kolhydrater var förmodligen en bristvara särskilt vintertid då både bytesdjur och fisk har lägre fetthalt. Under senare tid sker t.ex. slakten oftast under hösten då fetthalten är högre. Växter tros har varit ett viktigt inslag i kosten för att tillgodose behovet av vitaminer, spårämnen och fibrer. De vilda växterna innehöll dock inte några större mängder kolhydrater.

Vilka slutsatser kan man då dra utifrån detta? Jo att vi människor nog inte levt på uteslutande blodiga biffar. Att vi behöver kolhydrater och fett för att fungera. Att människor som lever av jakt även äter bär, örter, nötter, rötter och andra växtdelar. T.ex. barken på träd innehåller C-vitamin, vilket är ett vitamin som är livsnödvändigt, men som vi själva inte kan producera. Inte heller har vi förmodligen kunnat frossa i fett eller socker eftersom det är en bristvara i naturen. Att försöka leva på enbart växter  som växer vilt i norden är också svårt om man ska tillgodose energibehovet. Att äta t.ex. 7,1 kg (motsvara ca 15 liter) blåbär innebär två svåra problem. Dels kräver det oftast mer energi än vad man får i sig, att samla in en så stor mängd bär, och dels kan man få magproblem pga det organiska syrainnehållet. Det finns sällan rikliga mängder med snabba kolhydrater i naturen och det är därför inte särskilt förvånande att människokroppen hittills inte prioriterat att utveckla någon god förmåga att hantera stora mängder snabba kolhydrater. Men vi verkar ha en bättre förmåga att kunna hantera snabba kolhydrater när vi är aktiva. Det kanske hänger ihop med att vi rör oss mer och under längre tid när vi samlar in växter, nötter och bär. Jakt kräver ofta mer intensitet när vi fäller bytet, men ger i gengäld mer energi tillbaka och mat över till nästa dag. Vilket ger möjlighet till en längre vila, innan vi behöver leta ny föda.

Min personliga slutsats är att det är individuellt vilken kost som är bäst för olika människor och att det är många faktorer som påverkar. Men jag är övertygad om att vi alla behöver en varierad kost för att kunna tillgodose de behov vi har. Och att vi behöver äta näringsrik mat om vi ska må bra i det långa loppet.

Vi har ett behov av aktivitet varje dag för att kunna må bra. Om vi inte längre ägnar våra dagar åt att leta mat, så måste vi få utlopp för detta behov på annat vis…genom t.ex. promenader och en allmänt rörlig vardag.

Jag tror inte att LCHF är något som skulle passa alla. Jag tror inte heller att alla måste leva på stenåldersdiet för att må bra. Om man med GI menar att man av kolhydraterna man äter, till största del bör välja långsamma kolhydrater så kan det nog gagna de flesta. Eftersom de flesta människor idag inte gör av med 4000-6000 kcal/dag är det också vanskligt att dra alltför stora slutsatser av hur en stenåldersdiet fungerar för inaktiva människor som varken jagar sin mat själva eller spenderar sin tid under tuffa fysiska förhållanden.

Men visst kan det vara värt att prova att utesluta ett födoämne i taget under en tid om man t.ex. har magproblem eller allmänt inte mår bra. T.ex. vetemjöl och socker. För dagens vetemjöl och socker är inte något som de som har odlat jorden, har ätit i flera tusen år. Det är ett ganska nytt påfund. Först 1747 lyckades man utvinna vitt socker ur sockerbetor. Vitt mjöl var inte vardagsmat innan 1900-talet. Dagens vetemjöl innehåller dessutom väldigt lite näring jämfört med tidigare. (Fullkornsmjöl har ett bättre näringsvärde.) Både vitt socker och vitt vetemjöl ger alltför snabba kolhydrater och det tycks i alla fall alla studier peka på att vi inte klarar av att hantera i någon större mängd.

Ibland börjar frukten bli lite brun och ful här och var… och då är det ett bra tillfälle att unna sig en mycket god fruktsallad som mellanmål eller efterrätt…

kiwi, äpple, banan, apelsin, yoghurt, honung

En god efterrätt – fruktsallad: clementin, banan, kiwi och äpple med yoghurt och honung.

Fruktsallad med yoghurt och honung (1 port.)

Ingredienser:

  • 1 banan
  • 1 clementin (alt. annan citrusfrukt ex. apelsin)
  • 2-3 kiwi
  • 1 äpple
  • ca 1/2-1 dl mild naturell yoghurt (ca 3,8 % fetthalt)
  • ca 1 tsk – 1 msk flytande honung (beroende på hur sött man vill ha)

Skala och skär frukten i bitar. Lägg upp/blanda i en djup tallrik/skål. Bland yoghurt och honung. Ringla över frukten.

Bon appétit!

Palsternacka  och morot

Stuvade rotfrukter – palsternacka, morot och persilja

Stuvade rotfrukter (ca 2-4 port.)

Ingredienser:

  • ca 3-4 palsternackor
  • ca 2-3 morötter
  • ca 2-4 msk olivolja
  • ca 1-2 msk vetemjöl till redning (alt. annat mjöl, även fullkornsmjöl, maizena etc. går bra)
  • ca 3-4 dl vatten
  • salt
  • peppar
  • persilja

Skala och skiva rotfrukterna. Koka upp vatten i ex. vattenkokare. Hetta upp oljan i en vid panna (ex. traktör eller stekpanna). Fördela rotfrukterna i pannan och bryn några minuter under omrörning. Salta och peppra lätt och rör om. Strö över mjölet och rör om tills mjölet blandat sig med fettet. Späd med vatten under omrörning (ca 3 dl). Låt småkoka tills rotfrukterna är mjuka (ca 5-10 min beroende på hur stora bitar och hur mjuka rotfrukter man vill ha). Rör om då och då och späd ev. med mer vatten om det blir för tjockt/torrt och vill bränna fast. Smaka av med salt och peppar och toppa med färsk persilja.

Som sidorätt räcker den till 4 port. men som huvudrätt till ca 2 port. Servera gärna med linser/quinoa och en sallad på färska grönsaker. Passar även som sidorätt till korv och eller kött.

Vissa maträtter har blivit klassiska hos oss. De är tacksamma att servera om och om igen, eftersom de alltid uppskattas,  hur ofta vi än äter dem. En nyttig och lättlagad  favorit är ugnsstekt lax, gräddspenat och kokt potatis. Enkelt, snabblagat och smidigt. En rätt som gör en lagom mätt… så att det även finns utrymme för en trevlig och näringsrik efterrätt… som t.ex. en smidig hallondessert (recept april 1, 2011).

lax spenat potatis grädde

Favorit i repris: ugnslagad lax, gräddspenat och kokt potatis.

Och här är recepten:

Ugnsstekt lax (4 eller fler port.)

Ingredienser:

  • 1 eller flera st färsk eller tinad bit lax (ca 300-400 g per bit) med skinn, alt. 4 eller flera portionsbitar (ca 300 g brukar räcka till 4 portioner)
  • olja
  • salt (gärna flingsalt)
  • peppar
  • ev. lime alt. citron

Förvärm ugnen till 175 grader. Häll några matskedar olja i en ugnsform. Vänd laxen i oljan och lägg skinnsidan nedåt. Salta, peppra och häll lite citrusfrukt över. Ugnstek i mitten av ugnen  ca 15 min (tills den släpper från skinnet). Servera gärna med pasta, ris eller potatis tillsamman med grönsaker och avokadoröra. Dillkvist och uppskuren citron eller lime passar bra till.

Gräddspenat (ca 4 port.)

Ingredienser: 

  • ca 250 g spenat (fryst)
  • 1 msk smör
  • 1 msk vatten
  • ca 3-5 msk grädde
  • salt
  • peppar

Smält smöret i en liten kastrull. Häll i den otinade spenaten. Häll i en msk vatten och lägg över ett lock. Låt tina under lock (tar ca 5 min) på medelgod värme. Rör om då och då. Så fort spenaten har börjat bubbla kan man tillsätta grädden och röra om och låt det koka upp igen. Smaka av med peppar och salt. Tag bort kastrullen från spisen omgående då det annars kan bränna fast eller bli för torrt.

Kokt potatis är något som de flesta redan kan, men för den som är ny i köket är det bra att tänka på följande:

Lägg potatis i kokande vatten, för att undvika C-vitamin förlust (enklast att koka vatten i en vattenkokare och sedan hälla hälla lagom mycket vatten tills det knappt täcker potatisen). Låt vattnet knappt täcka potatisen och låt den koka tills en sticka lätt går igenom potatisen. Kokar den för länge blir den överkokt och vattnig. Koktid för potatis är  ca 10-20 min beroende på storlek. Vill man korta koktiden för stora potatisar kan man dela dem på mitten innan kokning. En normalportion är ca 2-3 potatisar, men det är smidigt att koka lite extra som kan sparas i kylen till nya maträtter nästkommande dag (t.ex. hemmagjord pyttipanna eller stekt potatis). En fördel med att låta kokt potatis få vila i kylen ca ett dygn, är att det då bildas mer s.k. resistent stärkelse som gör att GI-värdet för potatisen blir lägre. Kall kokt potatis ger alltså en lägre blodsockerhöjning än varm kokt potatis. Potatis bör inte varmhållas för länge eftersom det försämrar näringsvärdet. Potatisskal innehåller mycket näring och bidrar till att potatisen inte förlorar lika mycket näringsämnen under kokningen. Om potatisen är besprutad sitter mycket av giftet i skalet, varför det kanske är bättre att skala potatisen. Är det ekologisk potatis är det alltså en vinst att behålla skalet. Potatis som har utsatts för solljus kan bilda nervgiftet solanin och brukar då färgas grön. Giftet finns då även där potatisen inte är grön, varför hela potatisen bör kastas. (Potatis ska förvaras mörkt och svalt, men inte fuktigt då den kan börja mögla.)

Kornmjöl tycker jag är ett rätt spännande livsmedel, som ligger ”rätt” i tiden. Det har en del intressanta hälsoegenskaper (bl.a. ska det bidra till ett stabilare blodsocker än ex. vetemjöl) och jag misstänker att det kan tänkas komma fler studier framöver som visar på fler positiva hälsoegenskaper…

Kornmjöl har dock inte så där lysande bakegenskaper, eftersom det har en lägre glutenhalt än t.ex. vetemjöl, och det är en av anledningarna till att jag hittills inte brytt mig om att baka bröd på korn. (Kornmjöl är inte glutenfritt och är inte något alternativ för den som inte tål gluten). Men kornmjöl ska även bidra till minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, och det är väl där någonstans jag fick upp ögonen för det.  En annan anledning till mitt intresse för kornmjöl är att jag är intresserad av historia. Främst kanske ur ett etnologiskt perspektiv. Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket om kungar och stordåd eller exakta årtal. (Förutom möjligen Hastings 1066 e.Kr.) Det som fångar mitt intresse är mer hur folk i allmänhet levde, vad som växte då, deras livsvillkor, vilken teknik de hade tillgång till, etc, och hur de kunde överleva i denna karga nord… ;)

Innan jul blev jag ombedd att skriva en text om vikingatida mat. Främst vikingatida julmat. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag trott. För jag tyckte att jag hade skaffat mig en ganska god inblick i det vikingatida samhället och vad vi åt i Sverige redan under forntiden. Men när jag började leta fakta insåg jag att dessa fakta är rätt godtyckliga. Bara för att det växte lingon här då, betyder ju inte att man vet att man åt lingon till vardags. Och bara för att att man åt vissa saker på vikingatiden, betyder det ju inte automatiskt att dessa fanns med på julbordet. De skriftliga källorna skrevs betydligt senare och det är vanskligt att utgå ifrån att de är absoluta sanningar. Förmodligen var det ganska stora lokala variationer i Vikingarnas kost, eftersom man till stor del själv producerade det man åt och avstånden var långa geografiskt mellan de olika populationerna.

Men en intressant iakttagelse av det man tror att vikingar åt (utifrån maginnehåll, gravar, soptippar, förråd, skriftliga källor, biotop etc) är att vikingen förmodligen åt enligt dagens kostrekommendationer. Intressant. Till skillnad från dagens svenskar åt alltså vikingen efter dagens kostrekommendation. Åtminstone de som inte var trälar eller så fattiga att de svalt. Och på den här tiden åt man främst kornmjöl. Det är ett härdigt sädesslag som växer bra även i Norrland.

Hur såg då vikingens hälsa ut? Ja, den var förhållandevis god. De ägnade dagarna åt idrottande (brottning, simning, hopp, bågskytte, ridning, stridsteknik, lekar, skidåkning, skridskoåkning mm) och kroppsarbete och åt bra mat.  De blev dock sällan över 40 år, men det berodde mer på att det var en rätt våldsam tid att leva i. Många fick även förslitningsskador. Både bönder och krigare (de flesta var dessutom inte professionella krigare, utan snarare mångsysslare (jakt, fiske, bonde, smed, snickare…) som ibland frivilligt och ibland ofrivilligt gick i viking). Vikingar hade ofta förslitningsskador pga rodd. Deras tänder var ofta nedslitna pga att mjölet innehöll stenmjöl som man tror hamnade i mjölet när det maldes. Förutom olyckor och krigsskador var en vanlig dödsorsak lungsjukdomar. Men i stort var vikingatiden en betydligt hälsosammare epok än de som kom efter.

Eftersom mitt intresse för kornmjöl hade väckts fick det följa med lite kornmjöl från affären när jag handlade. Och sedan blev det stående i skafferiet några veckor innan jag började fundera på vad man nu skulle hitta på för roligt med det. Efter lite sökande på nätet hittade jag ett kort och koncist recept som ansågs ge det vikingatida brödet. Eftersom det var enkelt snodde jag det rakt av och provade. 1 dl vatten och 3 dl kornmjöl. Men det smakade rätt trist… faktiskt väldigt smaklöst… :(

Så jag började fundera. Salt är det som gör den stora skillnaden mellan ett gott och ett intetsägande pappersliknande bröd… Och det är ju möjligt att man tillsatte salt i det vikingatida brödet. Kummin är en krydda som växte här på vikingatiden. Alltså är det möjligt att någon kanske använde det redan då. Det mesta brödet som bakades då finns det ju inte några spår av nu. Det åts nog snarare upp till sista smulan. Nedanstående recept härstammar alltså inte från något arkeologiskt forskningsprojekt, utan är min fria tolkning som jag prövat mig fram till, av ett tänkbart vikingabröd utifrån de ingredienser de bör ha haft tillgång till. Eller framförallt, ett modernt smidigt, snabbt (behöver inte jäsas) och relativt hälsosamt bröd att baka till frukost eller som tillbehör medan soppan kokar. Eller som snabbakat bröd när man är på semester och har begränsade matlagningsmöjligheter. Eller för den som vill leka viking… :) – Väl mött i skogen!… ;)

kornmjöl bröd recept

Med en smak från Vikingatiden – osyrat kornmjölsbröd

Vikingatida bröd (ca 9 st) (Osyrat kornmjölsbröd)

Ingredienser:

  • 3 dl kornmjöl
  • 1 krm salt
  • 1 dl kallt vatten (ev. kan man byta ut ca 2 msk vatten mot surmjölk (fil/yoghurt) för att få ett mjukare bröd)
  • ev. 1-2 krm stött kummin
  • ev. 2 msk smör

Blanda de torra ingredienserna. Tillsätt ev. smör (behövs ej men ger ett mjukar och fylligare bröd). Tillsätt vätskan och arbeta ihop till en klump. Dela i valnötsstora klumplar (blir ca 9 st). Forma till runga bollar och platta till dem till runda kakor. Har man tillgång till kavel, kavla dem så tunt det går utan att de går sönder. Har man ingen kavel duger det att platta till dem med fingrarna (enklast om plattar till dem, vänder upp och ned och plattar till på nytt om och om igen till önskad grovlek). Hetta upp en panna (stekpanna, wok, traktör etc.) på spisen eller använd heta stenar eller galler över öppen eld och grädda på båda sidor tills bröden får lite färg. De kan ätas direkt eller sparas några dagar. Bröden kan även bakas i ugn, överst i ca 225 grader i ca 5 min. Vill man göra hårt tunnbröd/knäckebröd kan de ligga kvar på eftervärme antingen en stund i ugnen eller på den varma plåten i rumstemperatur. Vill man ha mjukare bröd tas tar man bort dem från värmen så fort de är klara. Serveras gärna med smör och ev. tilltugg (t.ex. pålägg). Passar till soppa eller gryta. Ett bröd som är enkelt att tillaga i naturen.

Ibland behöver man göra det enkelt för sig, när det gäller maten. Finns det då några enkla genvägar att ta till, för att få en nyttig och snabb mat på bordet?

Jo färska grönsaker och frukt samt grillad kyckling… genom att tänka många färger får man både en aptitlig tallrik och många näringsämnen… grillad kyckling kan tillagas kvällen innan, eller i värsta fall köpas färdig. Kyckling innehåller bra fetter och bra protein, så det är bättre snabbmat än mycket annat som inte behöver vara direkt billigare. Lite färsk frukt till maten minskar behovet av sötsaker efteråt och bidrar med både fibrer och många bra näringsämnen. Vill man komplettera med mer fett passar en enkel dressing till (ex. crème fraiche eller vinägrett). Behöver man mer kolhydrater är ett grövre bröd/alt. knäckebröd ett smidigt alternativ.

Grillad kyckling, grönsaker och frukt.

Smidig snabbmat: Färska grönsaker (rödkål och bladspenat), färsk frukt (apelsin och banan) och grillad kyckling.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.